Ägaren av en jordbruksfastighet i Sigtuna ville diversifiera sin näringsverksamhet genom kräftodling, fiske, fiskeguidning och handikappanpassad vattenturism. Sådan verksamhet måste givetvis ligga i nära anslutning till vatten och kräver lokaler med kontor.
Ägaren ansökte därför om bygglov och dispens från strandskyddet hos Sigtuna kommun. Han fick beskedet att någon dispens inte behövdes, eftersom det i miljöbalken finns ett undantag för strandskydd avseende: ”byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som inte avser att tillgodose bostadsändamål, om de behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och de för sin funktion måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet.”
Kommunen fann att projektet helt motsvarade denna klausul och beslöt att avskriva ärendet. Med dess skriftliga svar i handen uppförde ägaren byggnaden som ersättning för en befintlig ekonomibyggnad enligt specifikationerna i bygglovet.
Sigtuna kommuns beslut överklagades emellertid vilket förmådde länsstyrelsen i Stockholms län att upphäva beslutet.
Ärendet hamnade så småningom i Miljööverdomstolen vid Svea Hovrätt, vars dom i juni 2010 fastställde länsstyrelsens annullering av kommunens beslut. I domen framskymtar att en anledning är att ägaren använt standardkomponenter i fönster och dörrar, så att byggnaden för besökare kan ge intrycket att vara en bostad, vilket kunde få dem att hålla sig på avstånd av respekt för ägarens hemfrid, något som skulle inskränka allemansrätten.
Ägaren har nu fått ett föreläggande från Sigtuna kommun om att ta bort den byggnad man tidigare gett tillstånd för. Det blir en förlust på närmare en miljon kronor.
Fallet blixtbelyser missbruket av allemansrätten. Svenska folket uppskattar allemansrätten med dess frihet för envar att vandra i skog och mark utan att störa eller förstöra för natur eller markägare. De flesta nyttjar den hänsynsfullt. Men den är byggd på en felaktig föreställning om en gammal sedvänja, och denna myt har lett till att allemansrätten aldrig har preciserats.
Det juridiska tomrummet har öppnat för missbruk. Aktivister har kunnat driva ”tolkningar” av sedvänjan bortom de gränser som anges i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som införlivades i svensk lag 1995.
Konventionen ger starkt skydd till äganderätten på grund av dess fundamentala betydelse för det moderna samhället. Historien visar att välstånd och demokrati med fred endast kan upprätthållas, där äganderätten erkänts och institutioner finns med makt och vilja att upprätthålla den.
I den svenska grundlagen finns det en luddighet mellan allemansrätt och egendomsskydd. De gränser som anges för allemansrätten i förhållande till äganderätten riskerar att tappa sitt innehåll. I ovan nämnda dom anser vi att Miljööverdomstolen agerade som om allemansrätten går utöver den i regeringsformen skyddade näringsfriheten. Allmänhetens rätt att fritt få röra sig överallt, särskilt i närheten av stränder, har tydligen företräde framför en markägares rätt att få sin utkomst genom att bedriva näring på sin fastighet.
Den rådande ordningen behöver justeras. Vi behöver ta större hänsyn till äganderätt, hemfrid och näringsfrihet i förhållande till allemansrätten. Ingen vill ta bort möjligheten för allmänheten att röra sig fritt och hänsynsfullt i naturen. Denna frihet måste dock bättre balanseras mot äganderätt och hemfrid.
Medborgarrättsrörelsen MRR har nu inlämnat en begäran om en allsidig utredning till justitieministern. Utredningens uppdrag skall vara att föreslå lagar för innehållet i allemansrätt och strandskydd samt äganderätt och hemfrid i överensstämmelse med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det är angeläget att så sker skyndsamt.
Marietta de Pourbaix-Lundin
riksdagsledamot (M)
Dick Erixon
ordförande Medborgarrättsrörelsen
Gunnar Wiktorsson
författare till Den grundlagskyddade myten
UNT 21/3 2012