Den politiska arenan i Sverige domineras av två aktörer, Moderaterna och Socialdemokraterna. Båda ställs inför utmaningar. Socialdemokraterna och Juholt har sitt centrala problem i att ena partiet och att skapa ett trovärdigt alternativ till Reinfeldt och Borg. Moderaterna har liknande problem, men ändå av helt annan art.
Den nuvarande borgerliga alliansen har blivit ett moderat projekt. Det är den svenska motsvarigheten till ett ideal där ett tvåpartisystem följer väljarnas preferenser mellan A eller B. I denna mening är allianspolitik uttryck för ett konservativt ideal.
Inom de konservativas led samsas högerpolitiker med kärnor av bondekonservativa och kristdemokratiskt värdekonservativa. Ett gemensamt ekonomiskt ideal är en begränsad offentlig sektor i ett lågskattesamhälle. Samt, för Moderaternas del, en ekonomisyn som bygger på en stark tilltro på marknaden som ett urvalsinstrument för samhällsservice.
Som motvikt finns Folkpartiet liberalerna. FP:s kärnväljare är inte konservativa. Deras värderingar omfattar omprövning och pragmatisk nyorientering med ett medborgarideal av ansvar och medkänsla. Mera än andra är de internationalister på individualismens grund. – Kanske en idealiserande bild, men inte helt fel som huvudstråk. Ideologierna lever trots allt - och påverkar dagspolitiken.
För FP finns inte ett egenvärde i något tvåpartisystem. Liberaler förordar hellre proportionella val där partierna representeras i förhållande till sin andel av väljarkåren. En konsekvens är att det naturliga regeringsalternativet är den koalition som enligt partiet ger bäst utdelning för liberala värden. Det är inte säkert att detta sammanfaller med Moderaternas inställning. Vare sig på riksnivå, länsnivå eller kommunnivå.
För Moderaterna är detta ett bekymmer. Moderaterna har genom sin frammarsch bland väljarna kommit att dominera bland icke-socialistiska partier. Deras medvetna glidning in mot mitten av vårt politiska spektrum som ”nya arbetarpartiet” är dock problematisk.
Vår nuvarande allians har tre problem. Moderaternas huvudsakliga tillväxt bygger på att man lyckats lägga sig till med betydande delar av de mindre samverkanspartiernas väljarunderlag. Ett underliggande budskap i Alliansen är ju att allmänborgerliga väljare lika gärna kan rösta på Moderaterna direkt. Det klassiska beviset för detta är hur små partier i koalitioner tenderar att bli mindre för varje val, det största partiet större.
Ett andra problem är hegemoniaspekten. I korthet menas att där Moderaterna är största partiet så kräver väljarbasens aktivister att M skall dominera, och att M:s ledning skall anse sig ha mandat att dominera. Moderata gruppledare kämpar med att förklara för sina medlemmar varför det största partiet bland de borgerliga inte dominerar mera, samtidigt som de måste söka begränsa samarbetspartiernas möjligheter att profilera sig. Å sin sida får de mindre partierna söka förklara varför de inte bör ses som stödpartier för Moderaterna.
Det tredje är att M:s glidning mot mitten öppnar i väljarkåren för högerkantpartier som Sverigedemokraterna. Det blir allt svårare att tro att val skall utmynna i okomplicerade majoriteter. Redan nu styrs Sverige av en minoritetsregering.
Dessa tre omständigheter är för övriga allianspartier djupt problematiska. Alliansen innebär ju att de samverkande partierna inför väljarna på förhand förbinder sig att regera ihop efter ett val. Det blir som att satsa allt på ett enda tärningsslag. Får man inte majoritet tillsammans, får inget parti heller ingå samverkan med andra. Annars väntar svekdebatt.
Folkpartiet har all anledning att fundera allvarligt på den politiska kartan i Sverige idag. Det är inte fel med att ha borgerlig samverkan som förstahandsval. Men skulle borgerlig majoritet efter nästa val inte erhållas, måste det stå varje parti fritt att öppna koalitionsförhandlingar i enlighet med vad ett valresultat erbjuder. Och redan från början öppna för samverkan med exempelvis Miljöpartiet.
Alltså bör FP möta väljarkåren fristående, med stark egen profil, och tydligt eget program. Inga förhandslöften. Och efter valet skall man samverka med de partier som ger bäst utdelning för liberala värden.
Alliansen var ett framgångsrikt koncept år 2006. Det utmynnade i en majoritetsregering. Alliansen år 2010 utmynnade i en minoritetsregering. Har Alliansen år 2014 egentligen en framtid? Är en bindande allians inför 2014 verkligen till fördel för FP?
Terry Carlbom
FP-medlem, Knivsta
UNT 19/7 2011