Under senare år har skillnaderna i resultat mellan olika skolor stadigt ökat och elevens sociala bakgrund har fått allt större betydelse för hur eleven lyckas i skolan. Regeringen föreslår nu att det skrivs in i skollagen att kommuner ska fördela resurser till skolor efter elevernas olika behov och förutsättningar. Utbildningsminister Jan Björklund säger att ”De utsatta områdena ska få mer resurser. Nu måste kommunerna väga in de socioekonomiska faktorerna vid resursfördelningen mellan skolorna.”
Uppsala gör redan så med hjälp av en modell för strukturersättning. Syftet är att kompensera för elevgruppernas olika förutsättningar och skapa mer likvärdiga förutsättningar för elever att lyckas oberoende av vilken skola de går på. Strukturersättningen bygger nu på fyra faktorer: föräldrarnas utbildningsnivå, om eleven nyligen invandrat, om familjen har försörjningsstöd och om eleven bor med bara en vårdnadshavare. Dessa faktorer används därför att statistiska analyser visar att de tillsammans bäst skattar hur behoven av extra stöd fördelar sig mellan skolorna.
Den borgerliga alliansen har inför 2014 beslutat att förändra strukturersättningen till grundskolorna. Man tar bort ett par faktorer och gör därmed modellen mindre träffsäker. Samtidigt minskar man den omfördelande effekten. Modellen ska dessutom bara räknas om vart tredje år. Dessa förändringar missgynnar skolor där elever har störst behov. Förändringarna drevs igenom utan saklig grund. I brist på sakliga argument hänvisar ordförande i barn- och ungdomsnämnden, Cecilia Forss (M) och vice ordförande Malin Sjöberg Högrell (FP) på felaktiga grunder till Skolinspektionen och Skolverket.
Cecilia Forss (M) anger (UNT 25 april 2013) som motiv till förändringen: ”Vi har fått kritik för den modell vi har i dag av Skolinspektionen som anser att den är för krånglig och inte går att följa upp.” Men Skolinspektionen säger i sin bedömning inget om att modellen är krånglig. Däremot nämns att några av Uppsalas politiker själva vill att modellen förenklas. Cecilia Forss hänvisar alltså förmodligen till vad hon själv sagt vid inspektionen.
Malin Sjöberg Högrells (FP) motivering till att ändra ersättningsmodellen vid Kommunfullmäktige den 10 juni 2013 är: ”Vad gäller strukturersättningen har Uppsala fått mycket kritik från Skolinspektionen. Nu har vi förenklat denna modell så att den ska bli mycket lättare att ta till sig”. Ingenstans i Skolinspektionens beslut antyds att det är ett problem hur pengarna räknas fram.
Cecilia Forss säger i UNT att ”Rektorer och skolledare förstår inte på vilka grunder de får del av strukturbidraget. Då måste vi gå över till en enklare modell. Det här är i linje med vad skollagen säger och vad Skolverket vill”. När strukturersättningen beslutades 2004 och rektorerna fick den presenterad vann den stor acceptans. Om en del rektorer inte förstår modellen beror det nog på att den förklarats dåligt.
När Skolverket 2009 gjorde en genomgång av hur kommunerna fördelade resurser efter behov var Uppsala en av de kommuner man tittade närmare på. Vår modell omnämns där med orden ”strukturtillägget är baserad på en gedigen utredning”. Skolverket lyfter fram satsningen på de yngsta eleverna i Uppsala och säger: ”Man har tagit fasta på forskningsresultaten som visar att resurser är viktigast i unga år. I modellen ingår att skolor med förskoleklass t.o.m. årskurs 2 och en socioekonomisk struktur lägre än genomsnittet får ett extra påslag.”
Skolverket hänvisar till Uppsala som ett gott exempel. Ett antal kommuner har valt en modell med Uppsalas som förebild, bland andra Knivsta, Strängnäs, Örebro, Stockholm och Malmö. Att Skolverkets vilja är att Uppsala ska gå ifrån en välgrundad modell till en som inte är det är svårt att tro.
Nuvarande modell styr resurserna till de skolor där flest elever riskerar att inte uppnå kunskapsmålen. Risken är beräknad genom att man har sett vilka elever som inte klarat målen och utifrån detta tagit fram de faktorer som har starkast samband med att eleverna inte når målen. Man har även beräknat hur stor betydelse de olika faktorerna har. Modellen bygger på vad empirin visar istället för godtycke.
Vad vill barn- och ungdomsnämndens ordförande, med ansvar för att skapa likvärdiga förutsättningar och goda uppväxtvillkor för alla barn, säga till den flicka eller pojke med tuffare uppväxtvillkor som går i en skola där många andra också har det tuffare? Med alliansens budget för 2014 får deras skola betydligt mindre möjlighet att ge dessa elever det stöd de så väl behöver. Lärartjänster försvinner. Resurser överförs från skolor med stora behov och utmaningar till skolor med mindre problematik.
Vi socialdemokrater tar målet att ge alla elever i skolan likvärdiga förutsättningar på allvar. Det fordrar en modell som bygger på välgrundade fakta. Den modell vi har haft är en förebild för Skolverket och för många kommuner. Den vill vi hålla fast vid.
Bengt Sandblad (S), 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden
Marlene Burwick (S), kommunalråd