Ända sedan Tampereprogrammet från 1999 har EU talat om att bygga upp ett gemensamt europeiskt asylsystem. Nu, 14 år senare, blir det verklighet.
12 juni antar Europaparlamentet de rapporter som tillsammans ska utgöra detta gemensamma system. Jag har som företrädare för Europaparlamentet varit med på den långa vägen, kantad av problem och kontroversiella frågor. Förslagen från EU-kommissionen har varit ambitiösa, men i tider av ekonomisk kris har medlemsländerna ofta ångrat sina åtaganden om att säkra ett rättssäkert och humant system för de flyktingar som kommer till Europa.
I dag är det ett fåtal av EU:s medlemsländer som tar emot nästa alla flyktingar som kommer hit. Det betyder att det finns många länder som skulle kunna göra mycket mer.
Det räcker inte att Sverige har ett bra asylsystem, vi kan inte ensamma ta emot alla de människor som är i behov av skydd. Om vi kan höja nivån i alla medlemsländer och säkra ett bra asylsystem över hela unionen, så kan vi ge fler människor ett ordentligt skydd. Tillsammans kan vi hjälpa fler och hjälpa bättre.
Att ge människor asyl handlar dock inte om generositet. Vi har genom Genèvekonvetionen åtagit oss att ge skydd till alla de människor som flyr undan krig och förföljelse. Att erbjuda skydd till dem som är i behov av det är vår skyldighet enligt internationell lag.
Men för många människor slutar inte misären för att de nått Europa. I vissa medlemsländer har asylsystemen kollapsat vilket lett till att flyktingar tvingas sova på gatan eller att hela familjer med barn hålls i förvar och får vänta i flera år på att få sin asylansökan prövad.
Med de nya lagarna som antagits i dag skapar vi ett gemensamt regelverk och sätter en miniminivå som medlemsländerna måste leva upp till. Den långa processen har resulterat i många kompromisser mellan institutionerna och jag är både glad och stolt över att de nya reglerna är mycket tydligare, humanare och mer rättsäkra för både de asylsökande och för medlemsländerna.
Det finns nu klarare tidsfrister för de olika stegen i en asylprocess och även en tydligare ansvarsfördelning mellan medlemsländer i de fall då en person överförs mellan länder. Detta förhindrar långdragna processer och att människor hamnar i limbo då ingen tar ansvar för att utreda deras asylansökan.
Andra förbättringar är rätt till information, rättsligt ombud, rätt att överklaga, begränsad möjlighet att sätta människor i förvar samt förbättrade villkor för ensamkommande flyktingbarn.
Det har varit en lång väg hit, men den svåraste vägen är ännu framför oss. Det rättsliga ramverket är på plats, men nu gäller det att alla medlemsländer kan genomföra detta på ett korrekt sätt. Det är oerhört viktigt att vi följer upp och kontrollerar processen i alla medlemsländer. Ett gemensamt system betyder ett gemensamt ansvar och det måste vi alla vara med och ta.
Cecilia Wikström
EU-parlamentariker (FP)
UNT 11/6 2013