Problemet med våra ungdomars bristande kunskaper i svenska har nått universitetsnivån. Några lärare vid universiteten i Uppsala och Linköping går i debattartikeln Våra studenter kan inte svenska (UNT 2/1) ut ”med ett veritabelt nödrop”. De hävdar att ”studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap”, det vill säga svenska språket.
Artikelförfattarna som samtliga undervisar i historia, säger sig acceptera och kunna anpassa sig till att de flesta studenter inte har grundläggande kunskaper i ämnet. Det de inte tycker sig klara av är problemen med svenskan och de anser sig därför ha ”stora svårigheter att ens åstadkomma en acceptabel kunskapsnivå” i ämnet.
Jag som tidigare deltagit som utbildare av bland andra blivande grundskole- och gymnasielärare vid Uppsala universitet, välkomnar debattartikeln som ger offentlighet åt ett problem som många länge tampats med.
De konkreta exempel som nämns i artikeln är att studenterna missförstår muntlig och skriftlig information, att de inte kan läsa kurslitteraturen och inte förstår tentamensfrågorna. Allt detta är sådant som jag själv upplevt.
Jag har också med olika bevekelsegrunder förväntats godkänna blivande lärare trots kunskapsbristerna. (För min del har det även gällt lärare som själva kommer att undervisa i svenska.)
Precis som artikelförfattarna vill jag inte främst skuldbelägga studenterna. De kan naturligtvis inte ställas till svars för att det knappast finns ett svenskt språk kvar att lära och att de omges med dåliga förebilder. Att säga något ”på ren svenska” är inte möjligt i dag. Inflytanden från engelskan och alla de andra språk som förekommer i vårt mångkulturella samhälle sätter självklart sina spår.
Inte heller kan vi hävda att det finns ett enda svenskt språk, ett ”ärans och hjältarnas”. Vi har många olika språkspel i svenskan: olika fackspråk, tal- och skriftspråk, sms-språket, sociolekter och dialekter för att bara nämna några.
När gymnasieelever kommer till universitetet är det inte bara ämnet historia, ämnet juridik eller ämnet ekonomi de ska studera. De måste också lära de olika fackspråk som hör till ämnet. Det kan handla om ”juridiskan”, ”ekonomiskan” eller ”matematiskan”. Alltså måste universitetslärarna även ta på sig rollen som språklärare.
De måste anstränga sig för att tillsammans med fackuttrycket hitta vardagliga synonymer, använda sig av bilder, konkreta exempel, liknelser och förklaringar. Det kräver tid och ansträngningar, men kan resultera i att en verklig kommunikation uppstår. (Definitionen av kommunikation är utbyte av information för att gemensamt förstå något.) Det handlar alltså inte om ”sprutlackering”, inte heller om leverans eller överföring av information.
Det handlar om samspråk, om dialog i stället för föreläsning, om frågor och svar i stället för solitärt tal.
En annan synpunkt som är värd att betona är att det inte finns någon motsättning mellan en engagerande och en faktaförmedlande information. Artikelförfattarna anser att föreläsare ”som fokuserar på fakta i stället för på ett underhållande framförande” får mycket dåliga omdömen från studenterna. Med all rätt kanske. Det går att förmedla fakta på ett intresseväckande och lustfyllt sätt. Hans Rosling är ett föredömligt exempel.
Det är en erkänd sanning att de enda vi kan förändra är oss själva. Det en lärare kan göra är att försäkra sig om att studenterna förstått. Studenterna i sin tur måste ta ansvar för sin egen utbildning och våga fråga när de inte förstår. De som läser vid universitetet kan inte skylla ifrån sig, anse sig kränkta eller diskriminerade och på så sätt kanske få läraren att känna sig hotad.
Det verkar vara en allmänmänsklig egenskap att vänta på att andra ska lösa våra problem. Studenterna väntar sig att lärarna ska leverera kunskaper som varor och lärare ”vädjar till landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”.
Men det är lärarna som har rätten och makten att godkänna eller underkänna. Det är lärarna som måste ha modet att sätta ner foten när studenter trots alla ansträngningar inte uppfyller kraven, inte läser kurslitteraturen och inte kan uttrycka sig begripligt i tal och skrift.
Det är först när tillräckligt många gör det som resurserna kan komma att tilldelas.
Britt Backlund
författare och f d kommunikationslärare
Uppsala universitet
UNT 16/1 2013