Efter ett jobb i Spanien for jag nästan direkt till ett uppdrag i New York. I taxin på vägen hem var jag visserligen trött men också upprymd utan att riktigt veta varför. Jag kom på det när jag på mobilen fick frågan om jag ville tala om ålder på ett seminarium i Uppsala. Det fick mig att inse att varken i Spanien eller i New York hade åldern varit på tapeten en enda gång. I New York talade man mest om att Hillary Clinton borde bli USA:s nästa president.
Sverige är extremt åldersfixerat och det är ju nästan bara vid studentfirande och bröllop som vi festar tillsammans över generationsgränserna. Vad är det som gör att vi här i Sverige är så inställda på ålder?
Vi fördömer diskriminering på grund av klass, religion, etnicitet, kön – vi behöver lägga till ålder. Här verkar det nästan som det är en skam att bli gammal.
Vem är förresten gammal? En äldre man i 60-årsåldern, står det i tidningen, men de som passerat den åldern tycker inte att 60-åringen är äldre. Och varför måste ålder alltid anges? Är ålder vår nya identitet?
Undersökningar visar att det som arbetsgivare framför allt uppskattar hos sina anställda är god arbetsmoral, pålitlighet, förmåga att komma överens och erfarenhet. Just det som äldre arbetskraft anses kunna erbjuda.
När jag säger till yngre chefer att de måste arbeta tills de blir 70 ser de helt förskräckta ut. De befinner sig i livets slitsammaste fas och kan inte föreställa sig att allt så småningom blir annorlunda. När jag frågar äldre chefer om de vill arbeta till 70 så nickar de instämmande. De har passerat småbarnstiden och är inställda på att arbeta. I yrken med mycket ansvar och makt, ofta psykiskt ansträngande, finns en önskan att stanna kvar.
Däremot i de fysiskt ansträngande yrkena, där både män och kvinnor slits ner i tunga jobb, vill de anställda lämna sina jobb så tidigt som möjligt.
I mitt arbete som ledarskapskonsult har jag möjlighet att följa chefer under en längre tid. Jag kan notera den punkt när de går från att i första hand glädja sig åt egna framgångar till att främst glädjas åt att medarbetarna lyckas. Dit kommer man inte utan ansträngning.
Personlig mognad och bibehållen nyfikenhet – det är egenskaper som behövs i ledarskapet. Den som besitter dem blir inte ”för gammal”.
Och det gäller även medarbetare som breddar sin kunskap, har öppet sinne och vilja att se tillvaron ur nya perspektiv. På arbetsplatser där det råder god stämning och där det finns möjlighet till utveckling, där vill man stanna.
I mitt företag växlar arbetsbördan i perioder och vi tar ofta in personal för kortvariga arbeten. Ibland har jag måst skratta när ett rekryteringsföretag har sänt en kompetent person och denna närmast bett om ursäkt för att hon fyllt 60, medan yngre sökanden ofta inleder med att berätta om sin ålder som om den skulle vara en kvalifikation.
Man tror att yngre arbetar hårdare än äldre, men det är faktiskt inte min erfarenhet.
I Pensionsmyndighetens nyligen genomförda undersökning Arbetsgivares attityder till äldre arbetskraft visar det sig mycket riktigt att majoriteten av arbetsgivare inom samtliga branscher anlitar sina pensionerade medarbetare för olika uppgifter. Hälso- och sjukvården är den bransch som flitigast av alla ger uppdrag till äldre tidigare anställda. Handel, kommunikation och restaurang ligger i botten på den listan.
De flesta arbetsgivare säger att 67 år är den högsta ålder då man kan arbeta. Samtidigt anser en tredjedel att det går att fortsätta arbeta även efter denna ålder. Det visar på den ambivalenta inställning vi har. Vi har helt enkelt inte talat tillräckligt om detta.
Uppmärksammas bör att i stora företag får äldre sluta tidigare, i småföretag stannar de längre. Sverige, som präglats av en ovanligt stor andel storföretag, har alltså inte haft särskilt stort utrymme för individuella lösningar av det slag man kan kosta på sig på mindre arbetsplatser.
Egenföretagare fortsätter ofta att arbeta utan hänsyn till pensionsålder. Hälften av alla småföretagare anger att de själva vill fortsätta arbeta efter 65 och de låter ofta också sina anställda stanna längre.
Ålder är en siffra, säger man, och det stämmer, men åldrandet är framför allt en process. I en nyutkommen avhandling med den spännande titeln Att åldras talas dock endast om människor över 80 och därför handlar den mest om omvårdnad.
I dag tar både män och kvinnor i unga familjer ansvar för barn och hem. De vill inte offra sina barn och sin samvaro med familjen för arbetet. Yngre manliga chefer har många funderingar om balansen i livet på samma sätt som unga kvinnor hade för trettio år sedan. Männen är inte lika förberedda som kvinnorna på kraven i ett jämställt familjeliv.
Konsekvensen av detta är att vi måste skjuta upp karriären några år. De unga är visserligen mer benägna att ta risker men saknar ofta den mognad som krävs. De äldre som fortsätter att arbeta måste inse att de inte kan göra det på samma villkor som tidigare. De måste inordna sig, vara beredda på att ta andra uppgifter, att vara avlastare.
Arbetsgivare måste göra om och ändra villkoren. De äldre vill kanske inte börja klockan åtta varje morgon och inte heller arbeta alla dagar i veckan. Och om de äldre inte klarar den nya tekniken så går det ju enkelt att kompensera.
Åldern är inte viktig. Det viktiga är inte normen utan var man själv befinner sig i livsprocessen.
Barbro Dahlbom-Hall
MD.PH.D hc
konsult i chefs-och ledningsfrågor
UNT 11/2 2013
Tidigare publicerade artiklar: 9/2, 10/2