Justitieministern bör snarast tillsätta en särskild medborgar- eller sanningskommission som kan granska fallet Thomas Quick. Som vanlig medborgare vet man nämligen inte vad man ska tro om den här soppan, och det går inte längre att lita på rättsväsendet. Jag menar då inte främst om Quick är skyldig eller inte. För efter två frikännanden och inlämnade resningsansökningar tycks det bli alltmer uppenbart att han inte alls är skyldig.
Hur det än går med nya rättsprocesser, så står det redan nu klart att allmänheten måste få veta hur detta fall kunde urarta så totalt. Att Quick får resning och blir frikänd räcker inte alls för att återupprätta förtroendet för rättsväsendet. Problemet är dock att den som vill få reda på vad som verkligen hänt och vilka som bär skulden är helt utlämnad till vad som framförts i media om saken, framför allt genom Hannes Råstams dokumentär men även genom ett stort antal tidningsartiklar och debattinlägg.
En åklagare, en psykoterapeut, en psykologisk expert, en försvarsadvokat och en kriminalpolis anklagas, inte endast för att ha begått misstag och slarvat, utan också för att ha orsakat det som faktiskt verkar vara den största skandalen och det värsta fiaskot i svensk rättshistoria. Fram tonar en skrämmande bild av havererade polisutredningar med tillrättalagda och riggade förhör, en åklagare med skygglappar, försök till mörkläggning, en passiv försvarsadvokat, medicinsk vanvård på Säter och en urspårad psykoterapi.
Om detta är sant frågar man sig varför ingen av de inblandade ställs till ansvar för att ha orsakat det här totala rättshaveriet?
Men man frågar sig också just därför om det här verkligen kan vara sant? Stämmer anklagelserna och vilka bevis finns egentligen för dem?
Förmodligen har Hannes Råstam, Pelle Svensson, Jan Guillou och Leif GW Persson med flera som kritiserat hanteringen av fallet Quick rätt.
Men säker kan man inte känna sig. Speciellt inte som både Råstam och Guillou har dragit på sig kritik för sina påståenden och klandrats av Pressens Opinionsnämnd (Guillou) respektive av Granskningsnämnden för radio och television (Råstam). (Enligt Jan Guillous krönika i Aftonbladet, 12/2 2012).
Det är helt enkelt inte tillfredställande att allmänheten för att få klarhet i det här ska behöva lita till insatser från journalister eller enskilda personer som visserligen verkar ha sakkunskap, men ändå agerar som privatpersoner och debattörer. Det måste till en offentlig granskning av något slag.
Men de försök som hittills gjorts från myndighetshåll inger inte förtroende. JK granskade 2006 handläggningen av fallet Quick och hade inget att anmärka. Att Quick sedan frikänts visar att JK hade fel.
En möjlighet som därför bör övervägas är att tillsätta en särskild oberoende kommission som kan utreda rättsväsendets, samt den medicinska och psykologiska expertisens hantering av fallet Thomas Quick. Allmänheten har rätt att få reda på vad som verkligen hänt. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att återupprätta åtminstone en del förtroendet för rättsväsendet.
Det är visserligen angeläget att de ansvariga granskas, och kan de misstänkas för något brottsligt får domstolarna sedan ta över saken. Skulle mot förmodan de som nu utpekas i media inte ha felat måste de förstås få upprättelse. Men det är ännu viktigare att försöka dra lärdom av det här så att rättssäkerheten kan förbättras. Kanske behöver polisens förhörsteknik med mera utvecklas? Och vilken roll ska psykologer och psykoterapeuter egentligen ha i rättsliga sammanhang?
Det finns flera tidigare exempel på hur olika kommissioner tillsatts för att utreda omdebatterade händelser och frågor. Det har då funnits starka skäl att granska offentligt hur dessa hanterats, till exempel mordet på Olof Palme, den svenska vapenexporten, u-båtskränkningarna, säkerhetspolisens övervakning av svenska medborgare och Estoniakatastrofen.
Fallet Thomas Quick framstår alltmer som ett ärende med en liknande dignitet.
Björn Furuhagen
docent i historia, Uppsala universitet
UNT 30/7 2012