Det är inte utan en viss uppgivenhet som jag återigen fattar pennan för att diskutera Sture Bergwalls skuld eller inte skuld. Frågan måste anses överspelad i och med att Sture Bergwall frikänts för de åtta mord han tidigare dömts för. Samtidigt är det inte godtagbart att somliga tar sig friheten att föröka ursäkta sina egna misstag genom att misstänkliggöra Sture Bergwall. Någon grund för att tro att Sture Bergwall faktiskt kan vara skyldig till något av morden existerar inte och det är endast genom en verklighetsfrånvänd bevisförvanskning som det är möjligt att fortsätta insinuera det.
"Jag har för övrigt förundrat mig över den kyla med vilken många inom rättsväsendet tar emot beskedet att en person har frikänts efter resning och många år i fängelse … Många värjer sig med ett ’man vet ju inte hur det är, personen kan mycket väl vara skyldig fastän bevisen inte räckte'. Och så slår man sig till ro i denna fromma förhoppning."
(Göran Lambertz, 14/6 2006, DN-debatt.)
För att något hyfsa till diskussionen kan det vara lämpligt att fastslå några obestridliga fakta, kring vilka vi alla kan enas och sedan använda som utgångspunkt för det fortsatta samtalet.
Resningsprocesserna har inneburit att Quick-målen granskats av ett tiotal åklagare och arton hovrättsdomare. Alla har kommit fram till samma slutsats, nämligen att Sture Bergwall sannolikt inte skulle ha blivit fälld för något av morden om domstolarna haft tillgång till alla fakta i målen. Således kan det konstateras att Sture Bergwall blev felaktigt dömd och att han blev det på grund av att domstolarna inte getts tillgång till det samlade bevismaterialet.
Under Quick-åren 1992-2002 lämnade Sture Bergwall ett flertal bevisligen falska erkännanden rörande mord som aldrig inträffat. Där finns Värmlandspojken, Kvinnan vid vägen och andra fall som vid en kontroll med de lokala polismyndigheterna visade sig inte existera.
Mest flagrant var kanske erkännandet av morden på två flyktingpojkar utanför Oslo, vilka båda under utredningen visade sig var i livet.
I fallet med flyktingpojkarna blev det även klarlagt att Sture Bergwall använde sig av extern information för att göra sina erkännanden mer tillförlitliga. I just detta fall kunde Sture Bergwall under utredningen bland annat rita av flyktingförläggningen och peka ut en av pojkarna vid en fotokonfrontation. Senare visade det sig att han haft tillgång till en norsk tidningsartikel där det fanns en bild av flyktingförläggningen och ett fotografi på de försvunna pojkarna.
Vidare är det utmärkande för alla utredningarna att Sture Bergwall i de inledande förhören inte kunde lämna en redogörelse som överensstämde med vad som var känt från brottsplatsundersökningar och andra utredningsåtgärder. Mordvapnet i Levy beskrevs som en sten, yxa, fälgkors när det egentligen var en trädgren, Gry Storvik sades ha dödats mitt på dagen när hon faktiskt försvann vid midnatt, Therese Johannesen beskrevs som blond när hon egentligen var svarthårig, och så vidare.
Trots att det får anses som en normal rutin i utredningar att avfärda sådana erkännanden som inte överensstämmer med kända fakta, skedde det inte i Quick-ärendena. I stället hölls det ytterligare tio till femton förhör med Sture Bergwall i vart och ett av fallen.
Förfarande förklarades med teorin om ”medvetna avvikelser”, vilken innebar att Sture Bergwall antogs medvetet lämna felaktiga uppgifter för att undvika ångestframkallande minne. Om vi för en sekund bortser från det rimliga i en sådan teori – den har utförligt beskrivits av förhörsledaren i dennes artikel i Nordisk Kriminalkrönika – kan vi bara konstatera att den upphäver det kriterium som normalt anses skilja falska erkännanden från riktiga erkännanden.
Vad som är för handen är således en situation där otillförlitliga erkännanden lagts till grund för fällande domar på grund av att domstolarna inte fått tillgång till hela bevismaterialet. Givetvis föreligger ett starkt intresse hos dem som ansvarade för vilken utredning som förebringades, och även de som i efterhand granskade och godkände förfarandet, att försöka flytta fokus från frågan om hur det var möjligt att på det här sättet vilseleda domstolarna.
Av den som fortfarande hävdar att ursprungliga domarna mot Sture Bergwall var riktiga, och att det fortfarande finns skäl att misstänka honom, måste det därför rimligen kunna krävas att han eller hon anger vilket eller vilka av resningsbesluten som är felaktiga. Såvida inte han eller hon anser att det är rätt och riktigt att åklagare och polis undanhåller bevis för domstolarna.
Och anständigheten torde kräva att det även redovisas sådan bevisning att det framstår som befogat att ifrågasätta en frikännande dom. Ingen kan ju rimligtvis anse att uppgifter om trasiga cyklar, öppna vägbommar, ommålade balkonger och liknande perifera detaljer kan anses tillräckliga för att döma någon för mord. Särskilt inte i en situation där den som påstår sig ha begått mordet genomgående lämnar felaktiga uppgifter om hur brottet förövats och inte heller klarar av att visa var han gömt kroppen.
Var och en är naturligtvis berättigad att hysa sin egen uppfattning om Sture Bergwalls eventuella skuld, men den som gör anspråk på att offentligt framföra sådana anklagelser kan inte vara alltför svepande, dåligt påläst och halvhjärtad i sina åsikter, utan att då framstå precis så respektlös och ignorant som anges i det inledande citatet av Göran Lambertz.
Eller, hur var det nu igen, var det inte Göran Lambertz som framförde anklagelserna?