Det finns inte mycket som pekar på att klimatutsläppen kommer att begränsas så att FN:s tvågradersmål uppnås. Utsläppen kommer inte att minska tillräckligt snabbt och mycket för att vi ska vara rimligt säkra på att undvika en klimatkatastrof. De små ansträngningar som hittills gjorts är otillräckliga. Klimatet förändras snabbare än vad våra samhällen och vår ekonomi gör.
IPCC håller med, men har svårt att säga det tydligt. Huvudbudskapet är att det krävs drastiska åtgärder här och nu av alla länder för att hejda klimathotet. Omställningen måste sätta fart de närmaste åren och kommer bara att lyckas om de olika aktörerna ser till gemensamma globala intressen.
Blir det sådana drastiska åtgärder? Möjligen i Sverige, men inte med nuvarande opinionsläge. Inte i ett oljestint Norge. Inte i EU inom överskådlig tid. Aldrig i livet i oligarkernas Ryssland. Alltför sakta i den kommunistiska diktaturens Kina, landet som med billig energi lyft hundratals miljoner ur fattigdom. Inte i oredans Indien. Omöjligt i USA, där en stor del av folket är säkra på att klimatfrågan är en bluff. Överallt på jorden lockar tillväxtens bättre liv med billig energi.
Förutsättningarna för en ”drastisk” global vändning finns inte nu. Det som avgör framtiden, är när den kommer. Visst rör det sig, men åt fel håll och de fossila bränslena lär regera länge än.
Hur ska Sverige hantera det faktum att klimatet om ett par decennier ger världen nya förutsättningar? Vi kan bidra till global politisk stabilitet genom att främja utbildning och sådant som förnybar energi, effektivare användning och uthållig teknik. Vi kan också utveckla metoder för klimatanpassning som kan spridas globalt. Vi har legitima intressen att ta hand om, inte minst att säkerställa att vårt eget samhälle klarar klimatets framtida påfrestningar. Planeringen för klimatförändringens tidevarv kan börja redan nu genom att tillsätta en kommission, en distinkt intellektuell och politisk tankesmedja. Den förra Hållbarhetskommissionen lämnade inga som helst avtryck efter sig, vilket heller inte var meningen. Nu har allvaret ryckt närmare och vi behöver någonting vasst och oberoende som verkligen kan ta tag i och analysera frågans alla dimensioner, för att om ett antal år komma med idéer för landets utveckling och bevarade välstånd i en ny värld. Det är vad som står på spel.
Som det ser ut idag, kommer klimatförändringen att börja slå omkring sig ordentligt om något decennium. Vi vet att den kommer att slå ojämnt. Med nya vinnare och förlorare kommer nya konflikter över resurser som vatten, energi, och odlingsmark. Det globala slutresultatet lär bli en belägenhet som möjligen kan jämföras med de ekonomiska och politiska effekterna av en större global epidemi, som spanska sjukan, eller ett långvarigt regionalt krig. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att klimatomställningen kommer att rita om kartan.
I denna oprövade värld kommer också en ny sorts segerherrar att träda fram. Flera av de storbolag och organisationer som ligger bakom klimatförnekarna, har börjat tappa intresset för att bara sabotera debatten och förneka fakta. De är inga idioter, utan ser att spelet är på väg att förloras.
Istället har de upptäckt att det kan gå att tjäna stora pengar på kombinationen av klimat och politisk vanmakt. De avvaktar katastrofens ankomst, och ser fram mot kontrollen över nya marknader: Olja i Arktis, jordbruksmark när svälten tilltar, vatten till torkans offer, barriärer mot flyktingar, vidlyftiga katastrofkonsulter.
Vi kommer att få två konkurrerande branscher i klimatets spår: En ny som lever på att katastrofen kommer, och en gammal som lever på att vi ska försöka undvika den.
De som säger att IPCC’s rapport inte bjuder på något nytt har fel. IPCC ställer sig nu bakom BECCS, en idé som kommer att rumstera om en hel del på spelplanen när den väl sjunkit in. Det räcker nämligen inte att begränsa utsläppen, där har vi redan misslyckats. Nivån av växthusgaser är redan nu för hög och ökar. För att nå tillbaka till säkrare nivåer måste vi börja suga ut koldioxid ur atmosfären och lagra den i underjorden. Tricket med BECCS-tekniken är att först elda bioenergi, som är klimatneutralt, och sedan lagra utsläppen permanent i urberget. Då minskar koldioxidhalten i luften, och oddsen ökar att vi kan hålla undan katastrofen.
Att skilja ut och lagra koldioxid från kraftverk och industrier är ingen efterfrågad metod idag, även om det är en gammal känd och pålitlig teknik. Men den fungerar, och potentialen finns där i enorma områden där man i framtiden bör kunna lagra koldioxid både länge och säkert. Än så länge finns BECCS bara i liten skala, men IPCC ser en betydande utbyggnad som en viktig faktor för att klara klimatet. BECCS fungerar dessutom lika bra inom all biobaserad industri, vilket gör den attraktiv i Sverige. Något annat nu fungerande recept för att minska de redan alltför höga koldioxidhalterna finns inte.
IPCC drar slutsatsen att utan BECCS i stor skala blir det ännu mer tveksamt om vi kan nå tvågradersmålet. Men med BECCS, tillsammans med storsatsningar på förnybar energi, kan det gå.
Lars Kristoferson, Professor. Har varit Generalsekreterare på Världsnaturfonden och ledamot i Hållbarhetskommissionen