Arbetslösheten är ett ofrånkomligt samhällsproblem. Men när politiker gång på gång talar om att skapa nya jobb som det enda svaret, skapas ett arbetssamhälle där ett jobb oavsett innehåll eller funktion är bättre än inget jobb. Konsekvensen blir att ett fungerande samhälle görs till en sekundär fråga, till förmån för framgångsvittnande statistik och tillsatta tjänster.
När vi knappt har råd att finansiera de arbeten som finns och samtliga offentliga sektorer drabbas av nedskärningar måste vi fråga oss vad för slags arbeten vi vill ha.
Marlene Burwick (S) och Erik Pelling (S) skriver i UNT (16/10) om en aktiv näringspolitik, tillsammans med riktade insatser mot ungdomsarbetslösheten samt fler bostäder, som en lösning på den massomfattande arbetslösheten i Uppsala kommun. Stadens arbetsmarknadsstrategiska läge och närheten till Arlanda nämns som lysande förutsättningar för nya företag att söka sig hit. “Uppsala behöver en aktiv näringspolitik för ett bra näringslivsklimat och fler företag som anställer, tar fram nya produkter och exporterar”, skriver de.
Men hur vinsterna för dessa företag ska hjälpa de arbetslösas situation klargör de inte. Vart kommer dessa pengar att gå? Inte heller ges ett svar på hur de nyetablerade företagen ska komma att bidra till att minska ungdomsarbetslösheten eller skapa fler bostäder.
Att företag kan anställa ungdomar är förstås ett svar. Men för att upplösa den massiva arbetslöshet som ökar för varje år, skulle hela staden behöva bli en företagsby. Att alla dessutom inte vill arbeta inom företag och att det råder konstant personalbrist bland lärare och vårdpersonal, är ett problem som inte nämns. Alarmerande rapporter om scheman som skulle kräva tidsmaskin för att fungera i praktiken, kommer hela tiden.
Därför vore det passande för ett gammalt arbetarparti som Socialdemokraterna att i första hand fokusera på att skapa tjänster inom vård och skola. Det skulle hjälpa tusentals människor ur arbetslöshet, underlätta för de redan anställda som sliter ut både kropp och huvud och snart kommer behöva sjukskriva sig själva som följd, samt förbättra omsorgen för dem som redan är i behov.
Emilie Annerfalk
filosofistudent och verksam i förbundet Allt åt alla
UNT 18/10 2013