Vi alla har, som individer och grupper, våra ”andra”. Vi behöver ”andra” som inte ryms i definitionen av oss själva. Som människor behöver vi tillhöra en grupp och en gemenskap som vi definierar oss med, och i det ingår att vi på samma gång upprätthåller gränser som skiljer oss, som tillhör gemenskapen och kollektivet, från dem som är utanför, och i sin tur tillhör andra gemenskaper och kollektiv.
Dessa gränsdragningar och positioneringar är relaterade till identitet och identitetsskapande och måste därför förstås relationellt.
Identitet skapas, förhandlas och förändras ständigt i relation till dels vår närmiljö – familj, vänner och arbetskamrater – och dels storheter som nation, kultur, religion, och så vidare.
Till saken hör att vi definierar oss själva och andra i kollektiva och kategoriska termer. Vi framställer oss och andra som homogena enheter som till exempel, svenskar, invandrare, muslimer, kristna, judar, araber, kvinnor, homosexuella, och så vidare.
Men verkligheten är att var och en av dessa identiteter innefattar motsättningar, konflikter och skillnader, medan det finns likheter mellan grupper och individer tvärs över gränserna.
Dessa processer av identitetsskapande sker inte i ett vakuum. Inte heller vi människor befinner oss i ett vakuum. Vi lever i samhällen med maktstrukturer, förtryck och motstånd, stratifieringar och klyftor, och våra relationer inbegriper alltid en maktdimension, liksom våra identiteter och gränsdragningar. Anledningen är att alla vi är positionerade i maktstrukturer som etnicitet, nationalitet, kön, klass, sexualitet och så vidare, både på lokal, nationell och global nivå. Det är i relation till makthierarkier som gränsdragningarna blir problematiska. Även om vi alla har vår ”andra”, så är frågan vi borde ställa när vi tänker på ”vi” och ”de”:
Vem har makt att definiera den andre? Vems eller vilkas fördomar och åsikter kan drabba andra i deras vardagsliv? Vem är beroende av den andres erkännande?
Det är i detta sammanhang, det vill säga i relation till makt och förtryck, som ”de andra” eller ”den andre” som begrepp måste förstås. Begreppet används framför allt inom den postkoloniala teoribildningen, som menar att koloniala uppfattningar och föreställningar om de koloniserade inte har försvunnit efter kolonialismen.
Kolonialismen behövde en ideologi, en berättelse för att legitimera och motivera sitt övergrepp på andra folk, och därmed skapades bilden av ”de andra” som vilda och ociviliserade, eller i bästa fall som exotiska.
I vilket fall utgör ”de andra” vår motpol: vi är kulturfolk - de är naturfolk, vi är individer – de är kollektiv, vi är jämställda – de har hederskultur, och så vidare.
I sin bok De andra skriver Stefan Jonsson följande: ”Inget annat folk hade tidigare sett sig självt som världshistoriens subjekt. Ingen hade konstruerat sina berättelser med anspråk på universell sanning. Utanför Europa fanns med andra ord inga folkslag med vare sig vilja eller resurser att beskriva och representera sig själva med samma precision som européerna nu använde för att beskriva och representera dem. Sålunda tilldelades alla andra folk biroller i den universalhistoria, vars hjältinna hette Europa.” (Jonsson 34-35).
Berättelser om ”de andra” har direkta politiska konsekvenser, som framför allt går ut på att de rasifierar gränserna mellan ”oss” och ”dem”, och ständigt särbehandlar och exkluderar ”de andra” från social makt.
Alltså, det som på engelska kallas ”othering” (andrifiering på svenska) är tätt sammankopplat med rasism. Men i den moderna rasismens terminologi förekommer ytterligare en dimension som konstituerar skiljelinjen mellan ”oss” och ”de andra” och det är kultur. I den kuturalistiska berättelsen uppfattas både kultur och identitet som fast essens, utanför tid och rum. Därmed kan man säga att ”de andra” definieras och behandlas utifrån sin närhet eller distans till den svenska eller västerländska kulturen, kroppen och hudfärgen.
Minoo Alinia docent i sociologi, forskare,Hugo Valentin Centrum, Uppsala universitet
UNT 20/11 2013”