I debatten om barnfattigdom i Sverige (se artikel av Marlene Burwick och Erik Pelling i UNT den 12 juni och UNTs huvudledare den 13 juni) vill vi göra tre påpekanden för att bidra till att minska risken för missförstånd i denna angelägna men även rätt vildvuxna debatt. De gäller dels vad som menas med att vara fattig, dels vad man kan mena med att ’avskaffa’ barnfattigdomen.
Rädda Barnens rapporter använder sig av ett så kallat absolut fattigdomsbegrepp. Innebörden är att man väljer en inkomstnivå som anses vara den lägsta tänkbara för att ha en rimlig försörjning. Den som har en inkomst under den nivån befinner sig enligt denna definition i absolut fattigdom. Man kan välja olika inkomstmått och vilken nivå på inkomst man sätter som gräns till fattigdom är en politisk fråga; det finns inget objektivt mått på fattigdom. För att avskaffa absolut fattigdom måste alla som under kortare eller längre tid har en så låg inkomst få en inkomstförstärkning genom eget arbete eller på något annat sätt.
Det är internationellt vanligt att också diskutera fattigdom i termer av relativ fattigdom, som inom EU kallas för ”risk of poverty”. Man utgår då från medianinkomsten (det vill säga den inkomst som ligger i mitten, halva befolkningen tjänar mer och halva tjänar mindre). Även i detta fall kan olika inkomstmått användas. De som har en inkomst som är lägre än 50 procent (ibland 60 procent) av denna medianinkomst anses då vara fattig.
Att avskaffa den relativa fattigdomen skulle innebära att inkomstfördelningen förändras så att ingen har en inkomst som är lägre än gränsen till relativ fattigdom. Det kan ske på olika vägar: ökade arbetsinkomster, förändringar av beskattning och socialförsäkringar. Om allas inkomster ökar förblir den relativa fattigdomen densamma; det kan te sig paradoxalt men det är så att säga själva poängen med relativ fattigdom.
Rädda Barnens rapporter bygger på inkomstuppgifter på årsbasis. Men det är möjligt att den som befinner sig i kategorin absolut eller relativ fattigdom ett år inte hörde dit föregående år och inte heller följande år. Frågan om hur många som flödar in och flödar ut ur fattigdom diskuteras inte i Rädda Barnens rapporter.
Man kan få intrycket att rapportförfattaren utgår ifrån att de som är fattiga är det under avsevärd tid; att de lever i fattigdom. Det är angeläget att kasta ljus på hur flöden in i och ut ur fattigdom ser ut för dem som hamnar där. Det har Matthew Lindquist och Gabriella Lindquist, forskare vid Institutet för Social Forskning vid Stockholms universitet, gjort i en gedigen vetenskaplig studie. De har (via ett urval) följt inkomstutvecklingen för alla barn som 1991 var 0 till 4 år fram till år 2004 då de var 13 till 17 år.
Vart tionde barn har levt i relativ fattigdom under ett år och vart tjugonde barn under två år. Vart femte barn har levt i relativ fattigdom under minst ett år. Två procent av barnen har levt i relativ fattigdom i minst sju år. Det innebär att av de ungefär 600 000 barn som 1991 var 0 till 4 år fick ungefär 12 000 leva i kronisk (relativ) fattigdom, för att använda forskarnas uttryck. Forskarna identifierar händelser som styr dessa flöden in i och ut ur fattigdom. Det skulle här leda för långt att referera dessa. Det är sådant som skilsmässor, sjukdomar, arbetslöshet, personliga misslyckanden som kan leda in i fattigdom. Många kommer snabbt ut ur fattigdomen som forskarna visar. Men går det att minska inflödena och korta ned varaktigheten?
Antagligen räcker inte allmänna reformer i den svenska välfärdsstaten. Riktade åtgärder av många olika slag kan behövas för komma till rätta med olika slag av existerande inflöden och varaktigheter. Och ny forskning av det slag Lindquist & Lindquist kommit med måste få hög prioritet.
Lennart Arvedson
Ingemund Hägg
verksamma i den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet
UNT 7/7 2011
Källa: Matthew J Lindquist & Gabriella Sjögren Lindquist, The dynamics of child poverty in Sweden. Accepterad för publicering i Journal of Populations Economics, 2011