I en debattartikel i UNT den 7 april skriver Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca och ordföranden för Lärarförbundets studentorganisation Elina Halvarsson, att ”fritt skolval är skadligt”. Som så ofta tidigare anförs bland annat den senaste PISA-studien som belägg.
Men det enda detta påstående bekräftar är att läsförståelsen verkligen har försämrats. Orkar man ta sig igenom hela rapporten visar det sig nämligen att den extrema elevsortering som Dinamarca och Halvarsson målar upp inte alls finner något stöd i PISA: tvärtom. Enligt PISA är den så kallade skolnivåeffekten – som mäter den socioekonomiska sammansättningen bland eleverna på en skola – i Sverige signifikant lägre än OECD- genomsnittet.
I mycket få länder spelar social bakgrund så liten roll för en elevs prestationer som här, något som också OECD:s PISA-ansvarige Andreas Schleicher också konstaterade när han besökte Sverige för några veckor sedan. Detta innebär naturligtvis inte att det inte finns skäl att oroa sig över kunskapsutvecklingen i Sverige; eller anledning att blunda för att det är socialt utsatta elever som har det största behovet av att samhället förmår erbjuda en bra utbildning för alla. Att både hjälpa dem som har sämst förutsättningar att välja, och att arbeta för att säkerställa att lägstanivån i alla svenska skolor är hög måste ses som några av nästa mandatperiods viktigaste uppgifter. Men om detta ska vara möjligt krävs något annat och mer än den svartsyn på både individ och skola som Halvarsson och Dinamarca uppvisar i sin debattartikel. Då krävs en tilltro till att vare sig människor eller skolor är dömda att bli vid sin läst.
Vänsterpartiets sociala ingenjörer verkar betrakta individer som medel, snarare än mål, och skolan främst som ett verktyg för politisk kontroll. En liberal utgångspunkt är att det är bra med maktdelning, i skolans värld som i många andra. Både kunskap och individer har ett egetvärde, och kan inte betraktas enbart instrumentellt. Det förtar inte att skolan har ett särskilt viktigt samhällsuppdrag, men det legitimeras snarare än hotas av att föräldrar och elever kan utöva ett direkt inflytande, utöver valsedeln.
I Uppsala väljer 64 procent den närmsta skolan, övriga en annan kommunal eller fristående skola. Det har sett likadant ut i 10 år. På riksplanet fortsätter dock antalet föräldrar och elever som aktivt väljer en friskola att öka, trots den senaste tidens intensiva och ofta påfallande oinformerade debatt. Valfriheten uppskattas av en stor majoritet – även av dem som inte ser någon anledning att välja något annat än den närmsta skolan. Vi vill att alla i Uppsala ska kunna välja skola och inte bara de som kan köpa sig en bostad i rätt område.
Att placera det kompensatoriska ansvaret på en ambitiös tioårig klasskompis, röjer en oacceptabel människosyn. Det är i skolan och hos de vuxna det kompensatoriska ansvaret måste ligga. En av de viktigaste lärdomarna från den finska skolan är betydelsen av höga förväntningar och krav på både utbildningsanordnare och elever. Men även i Uppsala finns exempel på hur skickligt ledarskap och smart prioriterade resurser kan ge pedagoger och rektorer möjlighet att göra livsavgörande insatser för barn i alla sociala miljöer. Samtliga skolor i Uppsala ska hålla god kvalitet och ett genomtänkt resursfördelningssystem som riktar pengarna dit de behövs.
Det är tydligt att valet i höst innebär ett vägval för Uppsalaborna. Antingen tror man på föräldrars förmåga att kunna välja det som passar deras barn bäst och en skola som kan förädla och locka fram det bästa hos varje elev. Eller så väljer man en koalition där vänstern vill lägga ner välfungerande skolor och låsa in människor i sina bostadsområden. För att kunna få likvärdiga skolor i Uppsala, måste vi börja med att göra rätt saker. Att ge tillbaka lärarna till eleverna och ge lärarna tid till undervisning är den viktigaste. Att avskaffa valfriheten vore förödande.
Anna Manell
Kommunalrådskandidat (FP)
Karin Svanborg-Sjövall
Projektledare för välfärd, Timbro