De flesta orsakerna till att individer kontaktar landets patientnämnder är patientbemötandeärenden. Konstant – över tid. Inte vården/behandlingarna, det fungerar bra när man väl är inne i systemet. Det är fakta som jag tagit del av under alla de år jag arbetat med vårdfrågor på olika nivåer i både landsting, på regional och nationell nivå.
Bristande patientbemötande är ett systemfel som bör åtgärdas, snarast. Utbildning krävs. Du bör vara certifierad för att få bedöma patienter över telefonen.
Utgångspunkten bör vara att det är ett fåtal individer som kontaktar sjukvården i onödan. Och att det är människor - sådana som du och jag - som söker till primärvård för att få läkemedel, remiss eller sjukintyg. Vi listar oss på vårdcentraler som vi förväntar oss ska finnas där när vi behöver vård.
Mitt exempel om bristande patientbemötande utgår från mig själv. Men jag möter ofta människor, både privat och yrkesmässigt som ger ungefär samma bild av hur svårt det är att få bli lyssnad till. Oavsett diagnos. Med detta sagt vill jag ändå betona att de allra flesta får ett gott bemötande. Men varje individ som inte får detta, är en för mycket.
Jag har den senaste veckan drabbats av en rejäl infektion. Troligen influensa. Jag sköter mig enligt konstens alla regler, vilar, dricker mycket, ser till att jag har tillgång till frisk luft och försöker hålla mig så sval som möjligt. Jag orkar inget annat.
Den åttonde sjukdagen inser jag att det här behöver jag hjälp med. Jag blir inte bättre – snarare tvärtom och då ringer jag min vårdcentral, för att få hjälp med min hosta och den svängande febern samt den otrevliga snuvan som gjort att jag tappat både smak och lukt vilket försvårar intagande av föda. Och energi krävs för att orka bli frisk.
Jag förväntar mig att få en läkartid. På telefonbokningen möts jag av en sjuksköterska, som menar att jag borde skärpa till mig och börja äta, ta stärkande promenader och på min undran om inte någon borde lyssna på mina lungor får jag svaret att: En lunginflammation går inte obemärkt förbi, de febernivåerna har du inte, så det kan du glömma.
Jag får recept på hostmedicin och näsdroppar. Och hänvisas till Cityakuten under helgen.
Hon är inte intresserad av hur jag mår, hon säger själv att hon inte vet något om mig när jag ifrågasätter hur hon tilltalar mig. Hon säger upprepade gånger att jag är på bättringsvägen och ger mig den basinformation som jag levt efter den senaste veckan. Jag tänker att efter åtta sjukdagar borde hon kunnat räkna ut att jag inte kan fortsätta att vara hemma utan sjukintyg. Och jag tänker att om hon bemöter mig på det här viset hur bemöter hon andra patienter? Men andra sjukdomar och svårigheter att göra sig hörda eller förstådda? Men jag är för trött och slut för att orka argumentera med människan.
Jag tycker synd om verksamhetschefen på Fålhagens vårdcentral som jag senare under dagen kontaktar för att framföra mina synpunkter på bemötandet. Hon står upp och försvarar sin personal och menar att det kanske har varit för hög arbetsbelastning som fått sjuksköterskan att brista i bemötandet.
Efter att ha läst min journal inser jag att sköterskan förminskar både mig som person och mitt mående. Innehållet i anteckningarna är inte korrekta det belyser att hon inte lyssnat på vad jag sagt.
Därefter besöker jag Uppsala Cityakut. Jag bemöts värdigt, blir lyssnad till och framförallt undersökt. Efter att ha bland annat tagit reda på att mina infektionsvärden är väldigt höga och lyssnat på mina lungor ställer läkaren diagnosen lunginflammation. Jag sjukskrivs.
Oftast har vi när vi som människor kontaktar vården en mycket god bild av hur vi mår. När vi ringer behöver vi hjälp. Inte hurtfriska råd om att skärpa sig och ta stärkande promenader. Eller avfärdande om vilka sjukdomar vi inte har.
Birgitta Clarin, patient