Jag vill göra ett komplement till Axel Hadenius utmärkta debattartikel i UNT 27/9. Han menar att en president i USA inte kan uträtta så mycket som vi gärna föreställer oss.
Det är alldeles riktigt men det finns ett område där presidenten dock kan utöva ett oerhört inflytande, och det är genom nomineringen av domare till den federala högsta domstolen.
Han utnämner visserligen inte dessa på egen hand, de ska godkännas av senaten, men blir en kandidat underkänd får presidenten nominera en annan efter sitt tycke. Det händer att en kandidat underkänns men sällan två gånger i rad.
Ett exempel på hur en president dramatiskt har kunnat ändra livsvillkoren för det amerikanska folket är Richard Nixons nominering av fyra domare under sin första mandatperiod. Domstolen fick på det sättet en klart mer konservativ sammansättning än tidigare vilket förde utvecklingen många steg tillbaka vad gäller medborgerliga fri- och rättigheter. Varken president eller kongress skulle ha kunnat åstadkomma tillnärmelsevis så mycket på så kort tid genom lagstiftning.
Allt sedan Nixons tid har domstolen glidit sakta åt höger i de flesta frågor. De flesta presidenter har varit republikaner och nominerat konservativa domare. Jimmy Carter hade otur och fick inte nominera någon och Bill Clinton bara två under sina åtta år i ämbetet.
Utvecklingen riskerar att etablera ett konservativt amerikanskt samhälle så stadigt att det blir svårt att rubba. Allt fler kandidater från yttersta högern gör sig gällande i valen.
Bland domstolsavgöranden som har främjat detta och haft stor påverkan på villkoren för amerikansk poltik kan nämnas beslutet att i praktiken upphäva begränsningen av privata ekonomiska bidrag till politiska valkampanjer, vilket som regel gynnar republikanska kandidater som har många av sina supporters bland rika privatpersoner och stora företag.
Av de nio domare som nu sitter i Högsta domstolen är fyra i åldern 74–79 år och flera kan väntas avgå under nästa fyraårsperiod. Domstolen har i dag en konservativ 5–4-majoritet, och då ska man komma ihåg att balanspunkten har förskjutits mycket sedan den liberala period då Earl Warren var ordförande på 1960-talet.
I många frågor vet man inte hur den skulle ställa sig i dag. Tidigare avgöranden kan bli omprövade om ett nytt mål kommer upp och mödosamt erövrade rättigheter kan komma att upphävas.
Ett exempel är kvinnors rätt till abort som bakåtsträvande politiker försöker kringskära i många delstater där fundamentalistiska kristna riktningar är inflytelserika.
Om ett nytt mål skulle komma upp till granskning inför domstolen, vilket nog bara är en tidsfråga, eftersom starka krafter önskar ändra på dagens ordning, är det mycket osäkert vilken utgången skulle bli. Det klassiska rättsfallet Roe v Wade skulle mycket väl kunna bli upphävt redan med dagens sammansättning av domstolen och ytterligare en eller flera konservativa domare skulle innebära att dess öde beseglades. Detta kan hända också på åtskilliga andra rättsområden.
Det är därför av oerhört stor betydelse för många miljoner amerikaner att jurister med en progressiv syn i denna och andra samhällsfrågor nomineras till Högsta domstolen under den kommande mandatperioden, vilket kan ske endast om en president med en sådan inställning blir vald i november.
Per Åberg
advokat med Master of Laws-examen från
University of California i Berkeley
UNT 14/10 2012