Sverige har tappat sin tidigare topposition inom cancersjukvården. Regeringens nyligen presenterade promemoria om väntetiderna i cancervården visar att Sverige, mellan 2006 och 2011, har fallit från andra till sjunde plats bland länderna med lägst cancerdödlighet inom OECD. Bakom siffrorna i denna sjukvårdens egen ”Pisaundersökning” finns även stora skillnader över landet.
När sjukdom drabbar oss har vi enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt till vård på lika villkor för hela befolkningen. Men så är det inte i praktiken. Väntetiderna och skillnaderna i behandlingsresultat i cancervården är bara ett av många exempel. Det beror inte på att vissa delar av landet har sämre sjukvårdspersonal utan på att sjukvårdens struktur är ett hinder för jämlik vård.
Sverige är ett litet land, splittrat i 21 olika landsting/regioner som, trots skatteutjämningssystemet, satsar olika mycket resurser på sjukvård. Dessutom har landstingen svårt att enas om vilken specialiserad vård olika sjukhus ska erbjuda, vilka mediciner patienterna har rätt till och hur journalinformation ska kunna föras över inom vården. Detta är ett slöseri med resurser och ett hinder för den kraftsamling vi behöver för att kunna erbjuda en sjukvård i toppklass.
Den mediala uppmärksamheten för svensk hälso- och sjukvård under det gångna året har varit skoningslös. Program som Arga Doktorn, Sveriges bästa äldreboende och journalisten Maciej Zarembas artikelserie i DN har beskrivit en sjukvård som egentligen ingen önskar.
I dag styrs mycket av svensk vård av idéer från New Public Management. Detta har lett till ett volymtänkande i sjukvården som har minskat fokus på medicinsk kvalitet och på den viktiga principen att prioritera de svårast sjuka som behöver sjukvårdens resurser mest.
Det kommunala självstyret hindrar Sveriges patienter från att fritt välja vård över landet, vilket i praktiken har lett till att människor tvingats flytta för att få tillgång till sjukvård som erbjuds i andra landsting.
Det är paradoxalt att vi som EU-medborgare fritt kan söka vård inom EU, men inte på andra sidan landstingsgränsen.
Göran Hägglund har uppmärksammat problemen och föreslagit en statligt finansierad vård. Men den borgerliga alliansen står splittrad i frågan om hur svensk hälso- och sjukvård ska organiseras. Dåvarande statsministern Göran Persson ville avskaffa landstingen redan 2005, men tyvärr har frågan under lång tid betraktats som politiskt död.
Sjukhusläkarna är den största delföreningen i Sveriges Läkarförbund. Vi organiserar de specialistläkare som patienterna möter dygnets alla timmar, 365 dagar om året, på våra sjukhus.
Vi, liksom hela Läkarförbundet, vill att våra patienter får tillgång till den bästa sjukvård landet kan erbjuda och att patientens egna val respekteras. Vi menar att staten ska ha ansvaret för finansiering och styrning av sjukvården, som kan bedrivas av flera olika aktörer – stiftelser, små och stora privata vårdgivare, kommuner, landsting och stat. Goda exempel finns i våra nordiska grannländer.
Landstingen och regionerna har skapat tunga administrativa förvaltningar som växer för varje år och utgör bördor både för skattebetalarna och för sjukvården.
Att avskaffa dessa 21 parallella organisationer kan frigöra resurser som bättre behövs för att ge vård. För att befolkningen ska ha fortsatt tillit till en jämlik vård av hög kvalitet krävs en radikal reformering av den svenska sjukvården. Låt organisationen av svensk sjukvård bli en verklig valfråga där riksdagspartierna öppet deklarerar var de står.
Karin Båtelson
Bengt von Zur Mühlen
Elin Ericsson
Anders Dahlqvist
Torbjörn Karlsson
Kenneth Lindahl
Shokoufeh Manouchehrpour
Lars Nevander
Anna Sjöström
Evita Zoucas
Sjukhusläkarnas styrelse