Sverige har investerat mycket politiskt kapital i offentlighetsprincipen. Innan vi gick med i EU 1995 propsade vi på att en särskild offentlighetsdeklaration skulle läggas till i vårt anslutningsavtal.
I deklarationen sades högtidligen från svensk sida att offentlighetsprincipen – och meddelarfriheten – är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv. Det är inga små ord.
En intakt offentlighetsprincip blev ett ovillkorligt krav för att Sverige skulle kunna gå med i EU. Ett lika viktigt krav som den svenska kollektivavtalsmodellen, att döma av den andra deklarationen vi fogade till vårt anslutningsavtal med EU. Så då förstår vi att offentlighet var riktigt viktigt.
På personuppgiftssidan har Sverige än så länge varit ståndaktigt. Personuppgiftslagen, sprungen direkt ur ett EU-direktiv, stipulerar att om det uppstår en konflikt mellan personuppgiftslagen och tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen så gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I praktiken betyder det att EU-rätten som skyddar privatlivet får stå tillbaka för den svenska rätten som skyddar offentligheten.
Det är den här skrivningen i personuppgiftslagen som gör att Lexbase blev mycket svåråtkomligare för svenska myndigheter än databasen annars skulle ha varit, om EU-rätten fått fullt genomslag i Sverige.
Den svenska uppstudsigheten i personuppgiftslagen är ovanlig, snudd på sensationell om man betänker hur EU-rättens roll på den nationella nivån normalt brukar betraktas. EU-rätten går av hävd före den nationella rätten.
Synsättet att EU-rätten är överordnad den nationella rätten – inklusive grundlagar som tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen – delas av svenska jurister i princip. Just på området för personuppgifter har vi ändå vidhållit ett perspektiv som är diametralt motsatt EU-rättens.
Kanske hoppades riksdagen, som stiftade lagen, att den latenta konflikten i personuppgiftslagen mellan EU-rätten och offentlighetsprincipen aldrig skulle komma att ställas på sin spets. Men det var innan eller åtminstone bara i början av den stora IT-revolutionen.
Det var före insikten att vem som helst i skydd av yttrandefrihetsgrundlagen kunde göra stora databaser allmänt tillgängliga fulla av personuppgifter som myndigheterna är skyldiga att lämna ut enligt offentlighetsprincipen.
Personuppgifter som inte nödvändigtvis är komprometterande men som man kanske ändå inte vill ska vara sökbara på Internet. Alternativt personuppgifter som är direkt komprometterande och förtalsgrundande som fallet var med Lexbase.
Nu ställs konflikten mellan EU:s skydd för privatlivet och Sveriges skydd för offentligheten på sin spets. Dessutom håller EU:s regler om skydd för persondata på att arbetas om och bli ännu strängare. Sveriges möjligheter att friskriva sig från sin skyldighet att skydda personuppgifter, så som vi hittills försökt göra i personuppgiftslagen, kommer att bli ännu mindre. Konflikten mellan den svenska rätten och EU-rätten blir akut.
Betyder det att Sverige måste eller ens bör ge upp sin ståndaktighet när det gäller att hävda offentlighetsprincipen? Nej, absolut inte, även om den svenska offentlighetsglöden tycks ha falnat alldeles av sig själv på senare år.
Det gäller snarare att anpassa offentlighetsprincipen till nya förhållanden. Offentlighetsprincipen ska vara ett verktyg för att granska makthavare och blottlägga maktmissbruk. Offentlighetsprincipen ska inte vara ett verktyg för att snoka i sina medmänniskors privatliv och spionera på sina grannar.
Det går inte längre att trovärdigt hävda den extrema grad av offentlighet i förhållande till den extrema avsaknad av skydd för privatlivet som hittills rått i svensk rätt. Skyddet för privatlivet måste graderas upp, samtidigt som makthavare måste fortsätta att granskas.
Två tankar måste från och med nu hållas i huvudet samtidigt. Och både offentlighetsprincipen och skyddet för privatlivet är och förblir väsentliga beståndsdelar av demokratin.
Inger Österdahl, professor i folkrätt, Uppsala universitet