Vi är nu inne i ett intensivt skede av förhandlingarna om EU:s långtidsbudget för åren 2014–2020. Regeringen har en klar linje om en restriktiv och modern EU-budget. Med ”restriktiv” menar vi att EU-avgiften inte får kosta mer än i dag. Det betyder att kommissionens budgetförslag måste minskas med betydligt mer än 10 procent. Med ”modern” menar vi att pengar ska tas från jordbrukspolitikens gårdsstöd och från regionalpolitiken i rika länder för att läggas på framtids- och tillväxtinriktade områden som till exempel forskning, utbildning, och klimatåtgärder.
Men vad vill Socialdemokraterna i denna 10 000 miljarder kronors-fråga? Vad vill de göra med EU:s regionalpolitik och den gemensamma jordbrukspolitiken som fortfarande tar mer än en tredjedel var av budgeten?
När jag nyligen sökte stöd för regeringens linje i förhandlingarna i EU-nämnden uttryckte Socialdemokraterna ”en oro för att regeringen går in i förhandlingarna med utgångspunkten att dra ner på EU:s regionalpolitik.”
Socialdemokraterna kunde alltså inte acceptera några som helst neddragningar av Kommissionens budgetförslag på 3 000 miljarder kronor, varav 40 procent föreslås gå till EU:s gamla och relativt rika medlemsländer.
Men i finansutskottet ett par dagar senare byter Socialdemokraterna åsikt igen och vänder sig emot att Sverige ska vara med och finansiera regionalpolitiken i södra Italien när den rika nordliga delen av samma land inte tar ett solidariskt ansvar. Tre helt olika besked från ett och samma parti.
Regeringen vill fokusera regionalpolitiken på de delar av EU som är i störst behov av stöd. Därför ska det EU-finansierade regionalstödet i rika länder minska kraftigt. Men regeringen vill att det ska finnas kvar en gemensam regionalpolitik i alla regioner, inte minst för att det ger ett värdefullt erfarenhetsutbyte mellan regionerna.
Den 2 mars i fjol publicerade Socialdemokraterna en rapport om EU:s jordbrukspolitik. De konstaterade att ”Sverige är ganska ensamt om att vilja avskaffa jordbruksstödet.” ”Regeringen måste därför släppa den extremposition som försatt Sverige utanför förhandlingsbordet”. Deras lösning då var i stället att ”stödet ska omdirigeras” inom jordbruket.
Socialdemokraterna har nu bytt åsikt även på detta område och kräver att vi ska vara ”tuffa” i förhandlingarna om den gemensamma jordbrukspolitiken. EU-nämndens vice ordförande Marie Granlund säger till Europaportalen att ”regeringen har en urdålig förhandlingstaktik” och Magdalena Andersson säger till Dagens Industri att hon vill halvera jordbruksstödet.
I september i fjol bjöd jag in nio länder till en frukost i Bryssel. Vi bildade då en allians som vill minska Kommissionens budgetförslag med mer än 10 procent. Den består bland annat av Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien och representerar tre femtedelar av unionens medborgare. Inflytandet från denna grupp har varit stark. Den relevanta frågan har nu blivit: Var ska besparingarna ske?
Detta har i sin tur lett till att vi tillsammans med Polen bildat en annan allians som vill att huvuddelen av minskningen ska ske genom neddragningar av jordbruksstöden. Tio till 15 länder stödjer nu våra föreslagna skrivningar i förhandlingsdokumentet om att skära ner jordbruksstöden med en viss procentsats per år. Minskningar av jordbruksstöden är nu också en given del av förhandlingen.
Under hela förhandlingen har det kommit olika besked från Socialdemokraterna om deras syn på EU:s långtidsbudget. Det skapar en parlamentarisk osäkerhet när vi ska förankra vårt förhandlingsmandat inför ministermöten.
Vad vill Socialdemokraterna använda EU:s pengar till? Vill ni bara omdirigera jordbruksstöden eller minska dem?
Kan ni acceptera hela budgeten för regionalpolitiken som Kommissionen föreslagit eller vill ni att stödet bara ska gå till de länder som har ett välstånd under EU:s genomsnitt?
Birgitta Ohlsson
EU-minister (FP)
UNT 10/7 2012