Det är inte fel med dragspel, bingo och predikanter. Men det roar inte alla. Bor man på äldreboende riskerar man emellertid att ha detta som sin enda kulturella näring.
Jag är nu själv i den ålder att jag har äldre släktingar och vänner som har flyttat in på äldreboenden på olika orter. Jag har inga skäl att klaga på den kroppsliga omvårdnaden, personalen gör goda insatser. Men det kulturella utbudet tycks inte har förändrats sedan Gnesta-Kalles glansdagar.
En äldre släkting, snart 80, lider av begynnande Alzheimer och skulle må bra av intellektuell stimulans. Men hon har slutat att gå på dagverksamhet eftersom den bara består av bingo, en aktivitet som hon aldrig har ägnat sig åt och aldrig roats av.
Detta är en ”kulturtant” som i hela sitt liv har läst ett par böcker i veckan minst och som städse nyttjat teater- och konstutbudet på den lilla ort där hon bor. En människa i vars skivhylla finns körmusik, opera, Lars Gullin osv men inte en enda dragspelsskiva.
En god vän ligger förlamad på ett vårdhem. Han sköts om väl rent kroppsligt, men denne man, över 80, lever ett andligt magert liv. De kulturella aktiviteter som bjuds är säkert välmenta men inte av mycken ”verkshöjd” för en person som under sina mer aktiva år varit road av och kunnig i konst och design och som framgångsrikt drivit en av landets större konstföreningar.
Han sitter hellre på sitt rum och tittar på fåglarna i trädet utanför än tar del av den underhållning som bjuds på ”hemmet”.
Det kulturella utbud jag har sett på de äldreboenden jag besökt är, med få undantag, ganska torftigt. Det är som att det vilar en Bosse Larsson-förbannelse över det hela. Det är dragspel och allsångstralala, utan hänsyn tagen till att dagens åldringar tillhör samma generation som Charlie Parker, Chet Baker, John Mayall, Elvis Presley eller Bill Wyman från Rolling Stones. De fyra beatlarna skulle samtliga, om de levde, vara folkpensionärer .
Bara för att kyrkorna ställer upp gratis måste de inte anlitas. Även gamla människor kan vara ateister eller helt enkelt kyrkligt ointresserade. Och många spelar hellre schack än bingo.
Den som finner glädje och förströelse i dragspel, bingo och predikningar ska förvisso inte missunnas det. Men den som finner glädje och förströelse i cellosonater, bebopjazz eller populärvetenskapliga föreläsningar måste kunna erbjudas sådana alternativ. Den som inte tror på en gud måste kunna få stärka sig själsligt på annat sätt. Kan vi glatt betala hundratals miljoner för konserthus och hockeyarenor kanske vi kan satsa en ynka miljon eller två också på kvalitetsunderhållning för de som faktiskt inte längre kan välja själva.
Mikael Jansson
författare, journalist, musiker
UNT 13/11 2010