Begränsa strandskyddet

Dagens strandskydd fungerar inte. I stället för välskötta stränder får vi kustmarker som alla äger och ingen bryr sig om, skriver Sture Åström.

Sjöbodar på Gräsö.

Sjöbodar på Gräsö.

Foto: Hans E Ericson

Uppsala2012-07-31 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Miljöminister Lena Ek (C) har förklarat att den strandskyddslag som tillkom så sent som 2009 ska ses över. Enligt Ek har det ökade ansvar som lagts på kommunerna inte alltid fallit väl ut. Det är glädjande att miljöministern insett hur angeläget det är att reda upp dagens oklarheter i strandskyddets omfattning. Tillsammans med allemansrätten används det i dag av tjänstemän med egna politiska agendor.

I ett välkänt fall har förre partiledaren Alf Svensson hotats med böter och fängelse, om han fortsätter att klippa gräset och sätta ut en soffa på sin strandtomt i Smygehamn. Han har gjort så i decennier utan att någon klagat. Så skulle han få göra bara på en del av tomten. Resten skulle vara ”allemansrättsligt tillgänglig”. Där skall objudna besökare kunna vistas. Deras anständighet kunde avhålla dem från att tränga sig på, ifall de märkte att marken var privat.

Där får ägaren inte heller gödsla, plantera blommor, röja sly eller fälla träd utan tillstånd från länsstyrelsen. Naturvårdsverkets utredare Margaretha Svenning förklarar det med att ”äganderätten är inte oändlig”. I stället har den blivit ”oändligt liten”, det vill säga lika med noll. Men det är nog bäst att ägaren städar bort det skräp, som de objudna gästerna slänger efter sig. Annars hotar böter för det också. I många fall gäller detta mer än hälften av tomten.

Här kan man inte undgå att undra hur de stadsbor tänker, som sitter i sina kontor och bestämmer. Vet de inte om att det alltid växer ute i naturen? Ogräs, brännässlor, taggiga buskar, sly och gran.

Får det hålla på, blir vegetationen ogenomtränglig och ingen kan komma fram på marken. Då blir det meningslöst att förmena ägaren att avnjuta dess tidigare härlighet.

Om länsstyrelsen vill ha röjt, så att turister kan komma fram, hur skall det gå till? Hur många tjänstemän har man till att peka ut vilka granar som skall fällas och var sly och brännässlor skall röjas på varje tomt?

Vem skall man anlita för jobbet? Ägaren kan inte gärna ha lust att göra det gratis. Det är ju i praktiken statens mark. Har länsstyrelsen pengar så det räcker till entreprenörer? Eller skall ägaren hotas med böter? Man månar om trivseln för växter och djur, men inte om trivseln för ägaren.

Längs stränderna får vi alltså mark som alla äger rätt till och ingen får göra något med.Som bekant: Det alla äger, äger ingen och sköter ingen. Då blir resultatet där efter.

Aktivisterna bland tjänstemännen förstår inte vad de håller på med. Det behövs tydliga lagar för att hålla dem i styr.

Äganderätten är en mänsklig rättighet enligt Europakonventionen. Den är en av hörnpelarna för demokrati och välstånd. Sådant har uppstått endast där äganderätten har erkänts och det funnits vilja och makt att upprätthålla den.

Privata ägare har större intresse att sköta sin egendom på bästa sätt än någon avlägsen tjänsteman. De flesta ägare har dessutom ett äkta intresse för naturen, dess växter och djur. Erfarenheter från Finland har visat att fler fågelarter trivs i områden med sommarstugor än där skogen är orörd.

Allemansrätt och strandskydd måste få förnuftiga lagar som är förenliga med Europakonventionens mänskliga rättigheter. I strandskyddet namn sker nu just svepande förstatliganden av våra stränder utan ordentlig kontroll. Det kan gälla områden lika stora som hela Danmark.

Det är svårt att slå sig för bröstet och kalla sig för rättsstat, samtidigt som konflikter mellan staten och svenska markägare drivs hela vägen till Europadomstolen i Strasbourg. Jag utgår från att detta är något som miljöminister Lena Ek vill åtgärda.

Sture Åström

f d styrelseledamot i Medborgarrättsrörelsen MRR

UNT 31/7 2012

Läs mer om