Av de årligen upp emot 10 000 häktade har över 6000 ”restriktioner”, vilket ofta innebär totalisolering under 23 av dygnets timmar och för mer än hälften av dem i minst två månader, ibland mycket längre.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter anmärkte 2009 på att de häktade inte fick träffa läkare och att anhöríga inte underrättades. FN:s tortyrkommitté har sagt att misstänkta måste få biträde av försvarsadvokat från första början.
Dessa och andra FN-kommittéer liksom Europarådets kommitté mot tortyr och EU:s kommissarie för MR har pekat på de tortyrliknande och nedbrytande effekterna särskilt på unga intagna av långvarig isolering och andra missförhållanden. Sverige har skrivit på internationella konventioner mot tortyr liksom den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Där sägs i art 5.3, att var och en, som berövats sin frihet som brottsmisstänkt ”skall ofördröjligen ställas inför domare eller annan ämbetsman som beklätts med domsmakt, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning må krävas borgen för att vederbörande inställer sig till rättegången.”
Svenska justitieministrar, åklagare och domare har struntat i detta. Ordet ”ofördröjligen”, som rimligtvis betyder ”genast” eller ”så snart det bara går”, tolkades i detta sammanhang av svenska åklagare och domare länge så, att man kunde hålla en person anhållen i en vecka eller två innan frihetsberövandet prövades av domare.
Ett reformförslag stoppades av justitieminister Sven Romanus i skrivbordslådan 1976. Motståndet mot en ordagrann tolkning av begreppet ”ofördröjligen” var kompakt från regering, åklagare och polis till dess Sverige 1984 fälldes av Europadomstolen i två fall, Skoogström- och McGoff mot Sverige. Först 1987 ändrades lagen om hur länge en misstänkt får hållas inspärrad utan domstolsprövning, med tidsgränser som passar bättre in på begreppet ”ofördröjligen”.
1995 blev den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter inkorporerad som en del av svensk lag och skall vara omedelbart bindande för svenska domstolar och myndigheter och kunna åberopas direkt inför dem.
”Skälig tid” är ett tänjbart begrepp, men det skall tolkas med hänsyn till den häktades mänskliga rättigheter och personliga situation och inte bara till utredningsläget hos polis och åklagare. Den internationella kritiken mot Sveriges tillämpning liksom mot förhållandena i våra häkten är en skam för vårt land. Alltför mycket sopas under den blågula mattan. Man erinrar sig fallet Osmo Vallo, som aldrig blev ordentligt utrett.
I fall, där all tänkbar bevisning borde ha säkrats och särskilda häktningsskäl saknas, skall den misstänkte friges i avvaktan på rättegång eventuellt med anmälningsskyldighet.
Frigivning mot borgen har aldrig på allvar diskuterats i vårt land, mycket beroende på okunnighet om hur detta fungerar. Det rör sig till exempel i Storbritannien normalt inte om stora belopp. Det kan vara några pund. Det viktiga är att borgensmannen svarar för att den åtalade inställer sig till rättegången. Även misstänkta för ganska grova brott går fria mot borgen och till exempel i London finns särskilda härbärgen för dem av dem, som behöver det.
På fråga till en man i Scotland Yard, om det inte var till nackdel för utredningarna att ha alla dessa för grova brott misstänkta på fri fot, svarade han: ”Inte alls! Spaningen fortsätter och de leder oss ofta till sina medbrottslingar.”
Oavsett skillnaderna mellan ländernas rättskultur, så borde Sveriges häktningsdomare, åklagare och regering ta Europakonventionen om mänskliga rättigheter på allvar.
Slentrianmässigt häktande med restriktioner kräver liv, bryter ner människor och skämmer ut vårt land.
Peter Nobel, Jur dr, f d Generalsekretare för Svenska Röda Korset