Vår mamma är död. Hon var 93 år, hade svårt hjärtfel, försämrades hastigt under våren och döden kom som en befrielse.
Förutom en under senaste åren tilltagande korttidsglömska förblev hon sig själv, bodde kvar, skötte sig själv och sin tvätt, köpte och lagade sin mat, som hon även gärna bjöd andra på in i det sista. För tre månader sedan var hon fortfarande svår att övertyga om att hon nog borde ta emot hjälp från hemtjänsten.
Hennes hjärta blev emellertid allt sämre och under våren åkte hon akut ambulans in till sjukhuset flera gånger på grund av akuta andningssvårigheter. Både hennes och vår oro för vad som nu skulle hända tilltog. För två månader sedan fick hon så i samband med en infarkt så svåra andningsproblem, att hon måste stanna på sjukhuset för att få snabbt insatt och väl avvägd medicinsk hjälp när andningssvårigheterna tilltog.
Att uppleva att man inte får luft och riskerar att kvävas är oerhört ångestskapande. Mamma visste, och vi visste, att det nu riskerade att hända igen och igen. Vi hade ju som många andra hört hur svårt det är att i äldreomsorgen tillgodose medicinska problem och att sjukhusvård bara kan förväntas för det akuta skedet.
Vad vi nu vill berätta är emellertid en historia om förstklassig vård och omvårdnad, om samarbete mellan landsting och kommun som fungerat väl och om människor som har varit omtänksamma, professionella och ansvarstagande. Kanske kan det bidra till att lugna någon som inför eget eller nära anhörigs åldrande oroats av den oftast problematiska bild som presenteras av äldrevården. Det måste inte vara så.
Mamma togs in på Akademiska Sjukhusets akutavdelning, AVA, som lyckades häva de akuta andningsproblemen. Men det var skört och svårinställt. Mamma tyckte att hon levt färdigt sitt liv. Några stora insatser om hjärtat stannade ville hon inte ha. Däremot var vi alla inklusive läkare och sköterskor ense om att det var viktigt att hon inte hade ont och slapp den ångest som andningssvårigheter ger.
På akutavdelningen är det, och ska vara, en väldig rusch. Det kommer in svårt akut sjuka, som behöver ständig och intensiv övervakning och många aktiva insatser. Normaltiden är kort. De flesta kommer till andra avdelningar eller hem efter högst några dagar. Att de trots detta förmår individuellt anpassa både vård och omvårdnad är professionellt imponerande. I mammas fall gav de sig inte förrän den värsta krisen var överstånden och en plats fanns på geriatrikavdelning 30A, där de kunde fortsätta att stabilisera situationen. Det tog några dagar extra och då fick det göra det.
På avdelning 30A var mamma ungefär en månad. Hon blev inte bättre utan sämre. Hon orkade allt mindre och behövde alltmera hjälp. Andningen klarade de, men det blev ganska klart att det bara kunde sluta på ett sätt. Vi var mycket där och kände hela tiden att hon fick den bästa vård. Inte minst var det tydligt hur genomarbetat förhållningssättet till gamla var. Inga klappar på huvudet, inget prat över huvudet på dem. Själva uttrycket fick en ny innebörd när överläkaren gick ner i knäställning för att komma i ögonhöjd med mamma när han talade med henne. ”Det där var en bra doktor – han ville mig väl”, var hennes kommentar. Hon hade känsla för sådant.
Annat skvallrade också om en god kultur. För att åstadkomma kontinuitet och undvika misstag i en stor organisation som byter arbetslag flera gånger per dygn krävs en otrolig ordning när det gäller journalföring och överlämning. Plus en allmänt spridd självklarhet att ta reda på vad som hänt de patienter man själv har ansvar för. Här gjorde sjuksköterskor och undersköterskor ett storartat jobb. Inte en gång märkte vi av något misstag på den punkten. Och trots mycket att göra var stämningen gentemot patienter och anhöriga hela tiden lugn och lyssnande.
Sina sista veckor tillbringade mamma på vårdavdelningen Tindran, som är något så ovanligt som kommunal äldreomsorg med tillräcklig sjukvårdspersonal för att klara svårt sjuka och även döende patienter. Också Tindran präglas av en väl genomtänkt och god kultur. Där finns dygnet runt två sjuksköterskor och ett antal duktiga undersköterskor, många med mångårig erfarenhet av svårt sjuka. Därtill finns kontinuerlig tillgång till läkare, som delas med landstingets hospice. Personalen kan mycket om den medicinska delen av att lindra smärta och ångest. Inte mindre viktigt är att de också förstår sig på mera personliga sätt att trösta och lindra. Sannolikt är det därför de sökt sig till en så tung och svår verksamhet. Mjuka händer, mycket omtanke och mycket hjälp omgav mamma på slutet.
Att skiljas från anhöriga är alltid svårt, men det är en stor tröst om man kan känna sig säker på att de får bästa möjliga vård. Vi har försökt beskriva är att sådan faktiskt finns i Uppsala. Mamma var inget särfall. Det som imponerade var just det genomarbetade och konsekventa i de arbetsprocesser som innebar kvalitet på alla tre avdelningar vi har mött. Vi har viss erfarenhet av hur svårt det är att få stora organisationer att präglas av samma synsätt och enhetliga och goda sätt att arbeta. Där det finns är det något att vårda och värna. När det gäller något så viktigt som vård i livets slutskede försvarar man då ingenting mindre än ett anständigt samhälle.
Anna Hedborg
Gösta Hedborg
Fredrik Hedborg
UNT 20/7 2011