Försvarsmakten har meddelat att man kommer att ha balans i sin ekonomi fram till 2014. Därefter räknar Försvarsmakten med behov av anslagsökningar. Dels för att kunna möta de krav riksdagen ställt för den nya insatsorganisationen. Dels för att mycket materiel faller för ålderstrecket. Bland åldrande materiel kan nämnas pansarbandvagn 302 som varit i tjänst i över 50 år.
´´Nu är det emellertid inte bara materiel som faller för ålderstrecket, som Sverige har att hantera. Det handlar också om hela vapensystem. Försvarsmakten står inför behov att nyanskaffa såväl stridsfordon och stridsledningssystem, som sjukvårdsutrustning och sjömålsrobotar. Listan kan göras längre.
Sverige har varit med och utvecklat världsledande system för luftvärn och indirekt eld. Detta är kostsamma system som utan tvivel historiskt har haft en oerhörd betydelse. Den svenska Gripeninsatsen över Libyen utgör ett modernt exempel på vad luftherravälde betyder.
Materiel finns för utbildning och övning, men antalet räcker svårligen operativt om hotbilden skulle komma att ändras. Typexemplet är antal artilleripjäser som uppgår till 24 stycken. Må vara att systemet är toppmodernt och kan skjuta målsökande granater, men antalet är begränsat. Vidare är antalet luftvärnsenheter för höghöjdsbekämpning sedan uppgraderingen till System 97 endast ett fåtal. Vi talar alltså inte bara om förnyelse av befintliga system under de kommande åren, vi pratar också om anskaffning av nya system. Dessa kommer att binda Försvarsmakten vid stora utgifter under lång tid.
Vad som är rimliga anslagsnivåer för Försvarsmakten måste givetvis betraktas utifrån nuvarande och potentiella hotbilder. Vårt militärstrategiska läge bedöms fortfarande som relativt gott. Emellertid påverkas det inte minst av hur Ryssland utvecklas.
Konflikten i Georgien ses ofta som en brytpunkt för den ryska militära kapaciteten. Före denna militära intervention ansågs Ryssland av många bara ha en begränsad förmåga att kunna verka utanför det egna landets gränser. Insatsen i Georgien visade motsatsen. Denna intervention skedde i en tid av återuppbyggnad av den ryska militärmakten, och de ryska anslagen har ökat kraftigt sedan dess. Till detta bör också läggas att både premiärminister Vladimir Putin och president Dmitrij Medvedev efter konflikten menade att operationen visade att landets väpnade styrkor var i stort behov av upprustning.
Sverige har sedan 1991 årligen intecknat Sovjetunionens fall och de därefter kraftigt minskade ryska försvarsanslagen. Detta har vi fortsatt göra trots att Ryssland sedan tio år kraftigt ökat sina militärutgifter. Sipri (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) skriver i Årsbok 2008 att Östeuropa mellan 1998 och 2007 ökade sina militärutgifter med 162 procent. Av dessa svarade Ryssland för 86 procent.
År 2009 hade den ryska försvarsmakten en budget på cirka 630 miljarder kronor, och det är utifrån denna siffra man måste se de 60 procent som den ryska försvarsbudgeten beräknas öka med fram till 2012. Ryska försvarsdepartementet uppger att materielbudgeten för 2012 uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Planen är att de sammanlagda investeringarna i materiel fram till 2020 ska uppgå till ungefär 4 240 miljarder kronor.
Förutom landstigningsfartygen av typ Mistral som Ryssland köper av Frankrike bygger man egna nya toppmoderna landstigningsfartyg. Dessa fartyg byggs i Kaliningrad och kan medföra såväl helikoptrar som stridsvagnar. Att de byggs i Östersjön betyder inte nödvändigtvis att fartygen också ska placeras där. Men de facto, Ryssland har inom några år en betydande förmåga att transportera både trupp och tung material över Östersjön.
Till detta bör läggas att Ryssland också har utvecklat nya luftvärnsystem, som kan bekämpa mål på 35 kilometers höjd på upp till 400 kilometers avstånd vilket är mer än vad Östersjön är bred. Dessa luftvärnsmissiler återfinns numera också i Kaliningrad. Detta gör att Ryssland i dag har förmåga att stänga luftrummet över hela Östersjön.
Ryssland har valt väg. Man vill återta sin roll som en betydande säkerhetspolitisk aktör. Nu måste vi fråga oss hur vi ska ställa oss till detta faktum.
Patrik Björnström
reservofficer i Flygvapnet
UNT 2/2 2012