Förra året infördes regler som innebär att varor och tjänster ska betalas inom 30 dagar, om inte leverantören uttryckligen har godkänt en längre tid. I samband med det höjdes röster för att helt förbjuda längre betalningstider. En sådan förbudslagstiftning skulle dock vara förödande, utan att lösa de problem som finns. Näringslivet bör i stället gemensamt vidta egna åtgärder för att hjälpa just de företag som drabbas av problem med långa betalningstider.
Svenska företag har överlag en mycket god betalningsmoral. Sverige tillhör de länder som har de kortaste betalningstiderna mellan näringsidkare i Europa. Det förekommer dock att mindre leverantörer, särskilt i vissa sektorer, ser sig tvingande att acceptera mycket långa betalningstider för att få leverera till viktiga kunder.
Genom att behöva vänta på att få betalt kan de få svårt att betala till exempel löner och utveckla verksamheten. De senaste åren har småföretagen också upplevt att problemen ökar och att stora kunder förbättrat sin likviditet genom att försämra leverantörernas.
Små och medelstora företag är en mycket viktig del av svensk ekonomi. De är av stor betydelse för tillväxten och sysselsättningen. De utsatta företagen måste därför skyddas på något sätt, frågan är hur detta görs på bästa sätt.
Ett av de förslag som har förts fram är att det i lag ska införas ett förbud att avtala om längre betalningstider än 30 dagar.
Det är lätt att instämma i förslagets syfte att få bort orimligt långa betaltider. Samtidigt ser vi dock stora problem med ett sådant förbud. Det skulle slå hårt mot de många företag som behöver kunna avtala om längre betalningstider, i vissa fall hela branscher där långa krediter används regelmässigt. Krediter från leverantörer är i många fall nödvändiga för att etablera, utveckla och driva just de små och medelstora företagen. Många företag skulle också få svårare att sälja sina varor och hävda sig på den internationella marknaden.
Tvingande betalningstider skulle dessutom ha begränsad effekt just i de situationer där de faktiskt behövs. Det är lätt att kringgå genom formella eller informella överenskommelser om tidpunkt för fakturering.
En leverantör som inte har råd att stöta sig med en kund vid avtalets ingående kommer knappast anse sig kunna driva ett krav på betalning till domstol ens om det finns tvingande lagstiftning. Risken är också uppenbar att kunder som inte kan få längre betalningstider, i stället kräver lägre pris.
Den nuvarande situationen, särskilt för de mindre företagen, är inte acceptabel. Även om förslaget om tvingande regler inte är hållbart är den bakomliggande ambitionen god. Vi anser därför att andra och mer effektiva åtgärder behöver vidtas. Vilka är då bäst lämpade att avgöra om ett betalningsvillkor är acceptabelt eller otillbörligt i en viss situation? Vilka känner bäst till de finansieringsproblem som finns och vilka lösningar som är realistiska? – Det är naturligtvis företagen själva.
Vi företagare bör därför använda vårt kunnande och vår erfarenhet för att tillsammans motarbeta de problem som finns.
Sverige åtnjuter i dag respekt internationellt, bland annat på grund av att svenska företag i hög grad betalar sina skulder i tid. Detta är ett anseende som måste vårdas. Det ligger alltså i hela näringslivets intresse att inte enstaka företag på ett otillbörligt sätt påtvingar andra oskäliga betalningsvillkor.
Enligt vår uppfattning bör näringslivet påbörja ett arbete med självreglering. En väg framåt är att näringslivets organisationer på både beställar- och leverantörssidan gemensamt tar fram en balanserad ”betalningskod”.
Olika branschorganisationer har särskilda insikter om sina medlemmars respektive förutsättningar och marknader. Tillsammans kan vi skapa ett dynamiskt regelverk som har en stadig förankring i den verklighet som svenska företag faktiskt arbetar i. Koden bör klargöra när det kan vara acceptabelt att avtala om längre betalningstider och innehålla rutiner och rekommendationer för alternativa finansieringslösningar. Vi tror och hoppas att sådana regler kan få bred acceptans bland såväl stora som små företag.
Reglerna bör inte minst innehålla verktyg för övervakning av att koden faktiskt följs. Där en leverantör drar sig för att stämma sin kund, skulle exempelvis ett ”kodens organ” kunna agera i ett ”name & shame”-uppdrag. Ett sådant regelverk skulle dessutom ge domstolarna vägledning när de ska ta ställning till vad som utgör oskäliga avtalsvillkor enligt de lagar som redan finns.
Ytterst finns naturligtvis fortfarande lagstiftningsoptionen om stora aktörer skulle ställa sig utanför ett sådant regelverk. En sådan utveckling är egentligen inte önskvärd för någon, vilket verkligen talar för att näringslivet som helhet bör ställa upp på självsanering.
Vi bör alltså gemensamt ta ansvar för att hjälpa de leverantörer som utsätts för otillbörliga påtryckningar. Näringslivets organisationer bör leda arbetet i denna viktiga fråga.
Tell Hermansson, Generalsekretare ICC Sverige
Stephan Müchler, vd Sydsvenska Industri- och Handelskammaren
Maria Rankka, vd Stockholms Handelskammare
Elisabeth Thand Ringqvist, vd Företagarna