REPLIK. Gunilla Carlsson gör ett stort nummer av att biståndet till Tanzania och andra länder måste ändra inriktning (UNT 27/9). En viss blygsamhet vore dock på sin plats. Biståndsministern har bara tjänstgjort i fem år. Hennes kritik är delvis tom. Biståndet hon kritiserar ändrade redan långt tidigare inriktning.
För ganska exakt 20 år sedan kom dåvarande partisekreteraren med ansvar för biståndsfrågor, Alf T Samuelsson, till Tanzania under en av sina första tjänsteresor efter sin utnämning. Han blev då av Sida-personalen på biståndskontoret upplyst om att vi (jag arbetade själv i Dar es Salaam under den perioden) ansåg att tiden var kommen för ett nytt bistånd till Tanzania, med betoning på eget ansvar, ömsesidighet och stärkt uppföljning. En omläggning av politiken skedde också.
Samtidigt inleddes genom det dåvarande biståndsorganet SwedeCorp, ett bistånd, bland annat till Tanzania med inriktning på industri-, handels- och näringslivsinsatser. Det fick växlande framgång, bland annat beroende på att landets egna reformer ännu inte fanns på plats.
Att Gunilla Carlsson nu upptäckt att tillväxtfrämjande insatser är viktiga för Tanzanias utveckling behöver inte nödvändigtvis betyda att det bistånd som tidigare givits, med inriktning på hälsa, hiv-bekämpning, vatten och sanitet, också utbildning, forskning och infrastruktur, var fel.
Kanske var det rentav så att dessa insatser skapade förutsättningar för den utveckling vi ser i dag. Länder och förutsättningar förändras över tid, Gunilla Carlsson!
Dessutom kan man tycka att det är att skjuta sig själv i foten när Gunilla Carlsson, efter fem år som biståndsminister, avslutar sitt inlägg med att det är ?dags att svensk bistånds- och utvecklingspolitik...tar klivet in i 2000-talet?. Och att hon något begrundar att det tänktes på resultat, effektivitet och tillväxt långt innan hon tillträdde sin tjänst.
Claes Leijon
över 35 års daglig erfarenhet av bistånd, från Sida, FN- och EU-biståndet
UNT 3/10 2011