Den ekonomiska krisen på 90-talet förändrade Sverige och Uppsala. I spåren av krisen följde massarbetslöshet och galopperande socialbidragskostnader.
När krisen ebbade ut sjönk den höga nivån på socialbidragen men en grupp människor, i synnerhet med utländsk bakgrund, kom aldrig in på arbetsmarknaden och har därför inte heller kunnat kvalificera sig in i försäkringssystemet.
De blev ett slags välfärdens outsiders. Deras problem var att de inte var tillräckligt sjuka för Försäkringskassan, inte tillräckligt anställningsbara för Arbetsförmedlingen och inte heller hade tillräckligt med sociala problem för socialtjänsten. Därmed föll de mellan alla stolar och deras behov osynliggjordes av majoritetssamhället.
Sedan dess har nya grupper av socialbidragstagare blivit långtidsberoende. I en undersökning från förra året av samtliga drygt 3 000 socialbidragstagare framkom följande.
Nästan hälften saknade gymnasiekompetens och när det gäller de unga saknade drygt hälften grundskole- och gymnasiekompetens.
Det är hög tid att göra en ordentlig satsning för att målgruppen långtidsberoende socialbidragstagare ska hitta vägar ut på arbetsmarknaden. Bland möjliga åtgärder kan nämnas:
- Alla socialbidragstagare som är utan arbete och som bedöms vara i behov av aktiverande och arbetsrehabiliterande insatser borde få en individuell utvecklingsplan där det yttersta målet är en hållbar etablering på arbetsmarknaden.
- Alla som får del av utvecklingsplanen borde få en månatlig ersättning på förslagsvis 1000 kronor som kan hanteras som ett tilläggsbelopp till det försörjningsstöd de är berättigade till. Avsikten med detta tilläggsbelopp är att skapa en tydligare struktur kring rättigheter och skyldigheter för den enskilde och självklart öka motivationen fört den enskilde att aktivt delta i utvecklingsarbetet.
- Navet är en verksamhet där Arbetsförmedlingen och kommunen samverkar kring målgruppen arbetslösa socialbidragstagare, som är i behov av tidiga aktiverande insatser. Navet bör kompletteras med socialsekreterare och handläggare från Arbetsförmedlingen för arbetet med utvecklingsplanerna för dem som behöver arbetsrehabiliterande insatser. Därmed uppnås också det täta samspel som är helt nödvändigt för att lyckas i arbetet med de målgrupper som har en komplex problembild.
- Sedan några år tillbaka har fullmäktige anvisat medel för subventionerade anställningar för arbetslösa socialbidragstagare inom kommunfinansierad verksamhet. Mitt förslag är att sådana anställningar skulle kunna göras även inom den privata tjänstesektorn eftersom denna sektor innehåller större framtidsmöjligheter för de mest utsatta grupperna.
- Under årens lopp har flera privata och offentliga arbetsgivare visat stort engagemang när det gäller att bereda praktikplatser och anställningsmöjligheter för arbetslösa socialbidragstagare. För att understryka vikten av detta engagemang och skapa goda betingelser och öka intresset för att medverka bör kommunen i samarbete med olika arbetsgivarorganisationer arbeta fram kriterier för certifiering av arbetsgivares samhällsansvar.
De föreslagna åtgärderna kräver måhända initialt en ekonomisk satsning som dock i ett längre perspektiv kan te sig mycket lönsam. Att betänka är att merparten av socialbidragstagarna är mycket unga, två av tre är under 45 år. Av den tidigare nämnda undersökningen av de 3 000 bidragstagarna framkom att det fanns cirka 1 200 barn i de aktuella familjerna.
Flertalet av dessa tillhör säkerligen den grupp fattiga barn som finns redovisade i den rapport om barnfattigdomen som Rädda Barnen nyligen presenterat.
Och en sak är säker, den enskilt viktigaste insatsen för att bekämpa barnfattigdomen måste vara att hitta nya vägar för barnens föräldrar att etablera sig på arbetsmarknaden och få egna inkomster.
Lennart Andersson
tidigare chef för Socialbidragsverksamheten,
Uppsala kommun
UNT 20/6 2012