Uppsala förtjänar ett konstens hus på riktigt. Ja, Uppsalas politiker är skyldiga att bereda bästa tänkbara plats för ett sådant. En plats där alla människor lätt kan slinka in och som publik dela konstens värld med konstnärerna – såväl de samtida som deras föregångare. Konsthall och konstmuseum ska hänga samman! Slottet bör i stället bli ett riksmuseum om Uppsala i Sverige och världen.
Uppsala artar sig även till ett viktigt spelrum för debatt och kunskap om de ödesmättade miljöfrågorna – om hur människan förvaltar planeten på ett hållbart sätt. Här kommer systemlösningar för hållbart samhällsbyggande att utforskas alltmer, det vill säga lösningar där kunnande och konst, natur och samhällskänsla måste få befrukta varandra. Var i Uppsala finns den bästa platsen för ett sådant viktigt spelrum?
Ett kvarter som sannerligen borde få en mer betydelsefull roll i stadens offentliga rum är det där Åhlénshuset ligger. Där, mellan Stora Torget och Forumtorgets ”piazzetta”, längs efter Kungsängsgatans gångstråk, finns folkvimlet för ett riktigt kulturhus i Uppsala.
Platsen är faktiskt alldeles för bra för att bara vara ägnad åt shopping, särskilt eftersom likartad shopping alltmer har invaderat de flesta kvarteren i området – nu senast själva Rådhuset. Resten av Åhlénskoncernens stora sammanhängande kvarter bort mot Dragarbrunnsgatan är säkert stort nog som cityvaruhus (när vår överkonsumtion ändå ser ut att behöva dämpas). Varuhuset kan i alla fall behålla entréer från båda torgen.
Själva frontläget, där Carl Wilhelm Scheeles berömda apotek från 1700-talet fick ge vika för 1960-talets ”Tårtpappershus”, borde därför prövas som ”spelrum för konst och kunnande”. Detta är något som även Lars Lambert förde fram för ett par år sedan i samband med kritiken av den tänkta spegelfasaden mot Stora Torget. När nu Åhlénskoncernen verkar tveka om glasfasaden, bör tillfället tas tillvara för en ansvarsfull förhandling med koncernens chef Antonia Ax:son Johnson. Där kan man lägga fram det som Lambert föreslog: Att kvarteret används för en efterlängtad offentlig kulturfunktion i centrum, i linje med sin centrala plats vid Stora Torget.
Ax:son Johnson kunde antingen erbjudas något i utbyte eller tillskrivas rollen som donator och kulturstödjare av kulturnämndens ordförande Eva Edwardsson (FP). Till saken hör att Ax:son Johnson sedan flera år driver en ideell stiftelse, i eget namn, ägnad just miljö och utveckling, så hon är en etablerad aktör inom miljöområdet. Vad kunde passa bättre än att hon och Edwardsson diskuterar hur huset på platsen kan bli ett riktigt kulturhus mitt i Uppsala?
Tårtpappersfasaden tillkom i all hast när ägaren, då under namnet Tempo, 1961 insåg dilemmat att ett modernt varuhus inte borde ha fönster, men ändå måste ha en fasad. Arkitekterna Backström och Reinius föreslog, efter amerikansk förebild, att fasaden mer skulle likna en presentkartong än ett vanligt hus och därmed bidra till en image-skapande shoppingdesign.
Vi kan alla i dag jämföra med Forumhuset intill som byggdes strax innan och fortfarande liknar ett hus av hög kvalitet. Det ironiska nu är att ägaren i stället föreslår en fasad av enbart glas – med förkrossande effekt för det unika 1600-talstorget!
Nåväl, vad som faktiskt passar en konsthall och ett konstmuseum är just rätt slutna fasader, som emellertid öppnar sig åt mycket väl valda håll. Faktum är att den befintliga fasaden därför kan passa för konst och utställningar. Fasaden kunde livas upp med att få grönska som klättrar upp längs tårtpappersmönstret – vackert belyst både av solen och av fasadbelysning vintertid. Eftersom huset egentligen är en våning för lågt jämfört med övriga hus runt Stora Torget kunde en ny, grön takvåning skapas med härlig utsikt och energieffektiv utformning.
Husets stomme och bjälklag finns det ingen större anledning att ändra på. Den strukturen duger att ställa om och återanvända som den är. Husets volym och golvyta är lagom stor som konsthall och konstmuseum och våningarna under jord är utmärkta som magasin.
Kanske inspirerades ”Tårtpappershuset” av Venedigs vita Dogepalats från den stadens storhetstid. Det finns i alla fall gemensamma ”arabiska” drag i hur en fasad kan göras vit, fönsterlös och skugga sig själv för att minska värmen inuti huset. Sådan klimatdesign i arkitekturen går i dag att göra mycket mera av, när vi ska omforma våra hus energieffektivt och miljövänligt. Även grönska hjälper till med det.
Åhlénshusets södervända fasad mot det lilla Forumtorget kunde också göras mer uttrycksfull. En ny takvåning kan via stegvisa, stora grönskande terrasser förbindas med ”piazzettan” nere på Forumtorget, glasas upp och rymma publika rum, kaféer och restauranger, i en slags verandaarkitektur med stora frånskjutbara glaspartier (överkottsvärme kan numera lagras och återanvändas). Den jättetrappa som då uppstår kan ses som en blinkning åt Dogepalatsets Scala dei Giganti (Jättarnas trappa).
På en mängd bra sätt kan Åhlénshuset utformas för att vackert visa en provkarta på energi- och miljöåtgärder som svarar mot hållbart byggande för en framtid bortom oljeepoken. Att få sponsra ett sådant projekt, i mötet mellan konst och hållbar utveckling och i ett sådant läge mitt i Uppsala, är faktiskt få förunnat!
Rudbecks gamla påbyggda kupol på Gustavianum från 1620-talet, som egentligen aldrig har fungerat som tänkt men ändå är vacker att se, kan få en värdig efterföljare som en plats att samlas på, i det demokratiska syftet att dryfta konst och kunnande mitt i Uppsalas folkvimmel.
Föreställ dig gärna att det är den världskände 1700-talskemisten Scheele själv, han som upptäckte syret och en rad andra grundämnen i sitt apotek, just på denna plats, under 1700-talet, som frågar dig: Så, vad säger du, Antonia?
Per Hultén
arkitekt och forskare inom hållbart samhällsbyggande
UNT 6/5 2012