Replik. Jag kan inte bestämma mig för om Hanna Wagenius och Anna Sandströms artikel (UNT 12/6) om Centerpartiets frisinnade, liberala historia och visionerna om ett ännu mer frisinnat och liberalt framtida Centerparti är ett pekoral eller bara ett olycksfall.
Det gläder mig visserligen något enormt att de ungdomar som tillhör Centern börjat fundera på att riva upp det nyliberala konstgräset för att i stället söka sig tillbaka till de frisinnade, grönskande hagarna som sedan 2002 legat i vanvård och träda. Då skulle vi slippa allt nyliberalt ohägn. För jag hoppas att det är så man ska tolka inlägget.
Alla skulle vinna på att Sveriges riksdag fick tillbaka just det ansvarstagande, socialliberala och frisinnade parti som Centern under 1900-talets tre sista decennier också var.
Vad som dock är riktigt allvarligt i Wagenius och Sandströms artikel är påståendet att den som ”gräver lite djupare” i partiets historia kommer finna att Centerpartiet drivits av frihetliga, liberala idéer ”från början”. Man behöver inte ens vara arkeolog för att finna entydiga bevis för motsatsen.
Vad man kommer att finna är ett djupt antidemokratiskt, rasideologiskt (partiprogrammet 1933), kvinnofientligt och protektionistiskt parti. Är det att hedra den borgerliga vänsterns Bondeförbundare som tvingades kämpa hårda inre partistrider mot antisemitiska riksdagsmän och allsköns mörkemän?
Lika lite som Vänsterpartiet någonsin kallat sig liberaler, har Centern gjort det. Och dessvärre har Wagenius och Sandströms artikel klargjort att det har ytterst få förutsättningar att någonsin bli det, för hur kan någonting liberalt och frisinnat ta avstamp i en historisk osanning?
Och hur har man mage att med så dubiösa metoder misskreditera det parti som fortfarande kallar sig liberalt, och som har en betydligt mindre problematisk historia än Centerpartiet?
Liberala värderingar är liksom inget man bollar lite förstrött med när det passar en.
Magnus Alkarp
författare och arkeolog
UNT 30/6 2012