Dagens Iran är som shahens
Situationen i Iran påminner om den som rådde under shahens sista tid, så opposition av många olika slag enade sig mot förtrycket, skriver Amineh Kakabaveh.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Diktatorn har kört ekonomin i botten. Klassklyftorna har nått sin kulmen och fattigdom, arbetslöshet och hög inflation har gjort det ännu svårare för majoriteten av befolkningen att kunna försörja sig och sin familj. Den nuvarande situationen påminner om shahens styre som mötte kritik från två håll. Motståndet växte sig allt starkare under 70-talets senare del. 1979 resulterade de starka motsättningarna i det iranska samhället i en social eruption.
Alla var enade i motståndet mot shahens regim. Däremot var man inom motståndet djupt oenig om hur framtiden borde gestalta sig.
Ayatollah Khomeini tog över efter revolutionen 1979 och lyckades i ett skede samla alla oppositionella kring sig. Arbetarrörelsens partier och andra sekulära organisationer förbjöds och förföljdes sedan. Det var de reaktionära strömningarna i samhället som kom att dominera ideologiskt och politiskt.
År 1997 valdes Khatami till president. Han framställdes som mer liberal än sina föregångare. Debatten blev för en tid något öppnare, men stannade likafullt inom de ramar som regimen angav. Den inhemska kritiken mot regimen formulerades allt tydligare.
Det visade sig dock snart att Khatami endast fungerat som ett liberalt alibi. Brott mot de mänskliga rättigheterna fortsatte som förut. Medier stängdes. Oppositionella fängslades och torterades. Studentdemonstrationer slogs ned med våldsam brutalitet. Studentledare mördades eller tilläts försmäkta i fängelserna. Förtrycket av kvinnorna fortsatte med oförminskad styrka. I de kurdiska områdena jagades och dödades de som krävde nationellt självbestämmande. Mot slutet av Khatamis presidenttid var det uppenbart att tron på honom var naiv.
Regimen under president Ahmadinejad har låtit ett rent skräckvälde leva vidare och utökas. Hur denna despoti ser ut kunde svenska tv-tittare se när Teherans polischef, Radan, intervjuades i iransk tv. Han vittnade om att hårda straff utdöms för bagatellartade förseelser. Misshandel- och prygelstraff kommer till flitig användning, liksom dödsstraff för en lång rad olika brott. Kvinnor stenas till döds för äktenskapsbrott. De utsätts för andra barbariska straff för att de till exempel inte burit en enligt regimen korrekt klädsel.
Vad vi kunde se i Radan-intervjun var en massmördare, som när han kom till Europa omedelbart borde ha släpats i väg till Internationella domstolen i Haag. Men han fick göra studiebesök i Sverige - på Kriminalvårdsstyrelsen och i svenska fängelser.
Såväl medier som politiska instanser och institutioner bryr sig litet om förtrycket av det iranska folket.
Det som kommer i skymundan, dolda bakom till exempel alla spekulationer om iranska kärnvapen, är de omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna och bristen på demokrati i det teokratiska systemet i Iran.
Den kampanj som nu pågår i Iran, det skräckvälde som håller på att utvecklas vidare och som riktar sig mot befolkningen får inte komma i skymundan för allehanda stora geopolitiska spekulationer. Det är hög tid att den kritiska dialogen aktualiseras och på ett sådant sätt att den blir kännbar för den iranska regimen.
En ordväxling är dock ej tillräcklig. Den kritiska dialogen hade på sikt ringa effekt när den tidigare fördes och uppmärksammades i medierna. Den här gången har den ännu mindre effekt om den inte förenas med någon form av konkreta påföljder för den iranska regimen.
Alla former av förtryck som redogjorts för är Sverige, EU och världens regeringar medvetna om. Man måste försöka samordna krafter för mänskliga rättigheter när det gäller Iran. Politisk pajkastning gagnar den iranska regimen och dess mörka krafter. Den typen av dialog, eller brist på en sådan, är inte fruktbar och seriös, om man vill ta kampen för mänskliga rättigheter på allvar.
Amineh Kakabaveh
Riksdagsledamot (V) och människorättsaktivist
UNT 15/7 2009