När radiomonopolet på sin tid tillkom var sannolikt behov av public service inte den egentliga orsaken. Snarare var det enda som var möjligt, liksom det var för andra nödvändiga samhällsfunktioner som försvar, polis, brandvärn, post, telefoni, skola, omsorg och mycket mer.
Public-service-begreppet är en senare konstruktion, tillkommen långt senare efter brittisk förebild. I Storbritannien använder man dock inte bara det statsägda BBC utan flera privatägda kanaler som ITV, Channel Four och Five – som alla har särskilda förpliktelser gentemot allmänheten. I Sverige stipulerar det så kallade sändningstillståndet att programmen ska "präglas av folkbildningsambitioner", att det ska finnas en mångfald av åsikter, att olika intressen ska tillgodoses när det gäller religion, kultur och vetenskap samt att programmen ska ha hög kvalitet.
Enligt min och andras åsikt är det i dag ingen större skillnad mellan SVT och TV4, inom mitt intresseområde tycks TV4 till och med ha mer information. Opartiskhet är en viktig förutsättning för public service, men ingen har väl gjort gällande att TV4 är mer partiskt än SVT. För övrigt har väl samhället andra organ för att kontrollera detta?
Viktigt är också att tillgodose minoriteters intresse. En betydelsefull minoritet är den ofta långt mer än en halv miljon svenskar som vistas utomlands, vid val en viktig väljargrupp, som också dessemellan har ett legitimt behov av kontakt med hemlandet. Dessa är, trots att de ofta betalar licens hemma, i betydande utsträckning avstängda från SVT:s program, enbart därför att SVT vill förstärka sin kassa och sälja programmen till andra länder.
Kanske är det avsaknaden av annonser i SVT:s program, som allmänheten kommit att uppskatta mest - en fördel som nu försvunnit, då en omfattande, tröttande, repetitiv internannonsering har tagit dess plats, och detta i en tid när tv-apparaten har knappar för att läsa programlistor och speciella tidningar och appar finns tillgängliga för annonsering av radio- och tv-program. Det känns på något sätt mycket mer acceptabelt med ”riktiga” annonser, som ger inkomster och bidrar till kanalens finansiering.
Nyhetsprogram tycks, vid sidan om alla pratshower, vara SVT:s paradgren. Kanske är det för att fylla sitt public service-uppdrag, som man använder en stor och växande del av bästa sändningstid till just nyheter. Nyhetsankaret byter skepnad men samma nyheter läses upp om och om igen. Kanske borde man pröva att ge nyheterna en egen kanal och därmed ge möjligheter för andra program av public service-karaktär att utnyttja den mest värdefulla sändningstiden?
I södra Europa, speciellt i Italien, vill man till varje pris bli av med politikers inflytande över media, stora förändringar är förestående. I norra Europa har man så här långt strävat efter att ha kvar statligt ägande och kontroll av public service. Dagens svenska politiker privatiserar gärna vård och skola, men tycks eniga i att behålla SVT - några andra planer har hittills knappast presenterats.
En befrielse från TV-licens motsvarar för hushållen en årlig inkomstökning på uppåt 2 500 kronor – inte oväsentligt i dessa dagar. Ett alternativ är att de närmare sju miljarder kronor som TV-licenserna inbringar används till förbättring av Sveriges eftersatta utbildningssektor, eller till att stödja svårt plågade skol- hälso- och omsorgssektorer.
Kanske är public service i sin nuvarande form en relikt från forna dagar. Kanske kan behovet tillfredsställas på annat sätt? Kanske kan det omfattande presstödet förknippas med krav på motprestation inom public service? Kanske kan man till lägre kostnader ”leasa ut” viktiga public service-uppgifter - inte bara till andra privata TV- och andra media-bolag, utan också till tidningar, vilka för övrigt också har egna TV-kanaler?
Borde man inte överväga att privatisera SVT? Eller kanske göra ett paket av stöd till press och public service?
Stig Bengmark
Professor