SAS har under sin snart 70-åriga existens, varit ägt huvudsakligen av de tre skandinaviska staterna Sverige, Norge och Danmark. Under bolagets första kanske femtio år var det statliga ägandet inte heller kontroversiellt. Dels var flygmarknaden reglerad, dels var många andra flygbolag lika statsägda – om än av enskilda stater - och dels ägde åtminstone den svenska staten helt eller delvis en rad andra verksamhetsdrivande bolag inom snart sagt alla branscher. Telecom, järnvägstrafik, kollektivtrafik, post, television, vatten, el med mera handlades på reglerade och monopolistiska marknader, av statligt ägda företag.
I dag avregleras marknad efter marknad, och den svenska staten mer eller mindre aktivt försöker avhända sig statliga företag. Då Reinfeldt tillträdde med sin regering i oktober 2006, presenterades en lista över statliga eller delvis statliga företag man ville privatisera, bland annat Vin & Sprit, Nordea, Telia Sonera och – SAS.
Avregleringen av flygmarknaden har medfört att fler bolag trafikerar allt fler destinationer direkt. SAS har dock fortsatt att upprätthålla den modell som skapades redan på 40-talet. En modell som i allt väsentligt kretsar kring Köpenhamns flygplats Kastrup till vilken man matar in trafik. När SAS bildades 1946, låg Köpenhamn timmar närmare kontinenten än Oslo och Stockholm, något jetåldern har ändrat på. I dag har resenärerna ett stort antal avgångar att välja på mellan de flesta större europeiska städer, många av dem dessutom direkt utan vare sig mellanlandning eller flygplansbyte.
Man kan därför få intrycket av att SAS mer är ett arbetsmarknads- och näringslivspolitiskt instrument för Danmark, än ett affärsdrivande företag med svarta siffror som högsta prioritet.
Samtidigt som SAS dras med ekonomiska problem, redovisar Kastrups flygplats en vinst på drygt en miljard danska kronor. ”Vinsten” för det danska samhället är däremot överhuvudtaget inte redovisad, med allt vad det innebär av arbetsplatser, skatteintäkter, luftfartsavgifter och försäljning till anställda och förbipasserande resenärer.
I en artikel i danska tidningen Börsen i mitten av februari, belystes detta. Det beskrevs hur den svenska och norska regeringen uttryckt en önskan om att sälja SAS, medan den danska ännu förhåller sig mer avvaktande. Temat för artikeln var dock inte vad som skulle hända med bolagets anställda vid en försäljning, utan vad som skulle ske med Kastrup.
Förutsättningarna för flygbolag har förändrats, vilket bland annat avspeglas i lågprisbolagens affärsmodeller. Dessa bolag lockar resenärer med billiga biljetter. Sedan får resenärerna betala för annat än biljtterna. Man har kontroll på snart sagt varje led i flygresan och drar in pengar på alla nivåer. Exempelvis i Nyköping har ett stort lågprisbolag skrivit reklamavtal med kommunen, till en kostnad för kommunen på många miljoner. Lågprisbolagen har definierat om flygbranschen: Man måste inte tjäna pengar på att flyga, men man måste flyga för att tjäna pengar.
Den svenska staten äger en stor del av SAS. Man har genom två nyemissioner pumpat in nytt kapital i bolaget. Trots att personalen såväl innan som efter de båda nyemissionerna har underkastats stora sparpaket, och i dag jobbar mer än någonsin tidigare, säger sig SAS fortsatt vara i behov av ytterligare åtstramningar och besparingar.
En ny ägare skulle kanske inte se det som självklart att upprätthålla navet i Köpenhamn. Kanske skulle man i stället se en affär i att flytta trafik till exempelvis Stockholm, med allt vad det skulle innebära i form av skatteintäkter, avgifter, arbetsplatser, affärsmöjligheter och så vidare för hela regionen, inklusive Uppsala.
När Berlin öppnar sin storflygplats i juni denna sommar, kommer Kastrup att bli än mer utsatt. Det kommer att bli svårare att finansiera SAS nav, samtidigt som dess funktion kommer att bli hårt utmanat.
Men SAS affärsmodell består. Ingenting tyder heller på att staten har några egentliga synpunkter på hur eller var bolaget opererar. Till fromma för alla de som lever av att SAS flyger, till fromma för Köpenhamn och det danska samhället, men inte nödvändigtvis till fromma för de svenska ägarna. Man måste därför ställa sig frågan: Vad vill den svenska staten egentligen med SAS?
Trygve Wennström
Knivsta
UNT 10/3 2012