Cancervården i Uppsala län håller mycket hög standard men pressas allt hårdare av volymökning, personalbrist och av att nya metoder och läkemedel medför ökade kostnader. Cancersjukdomarna är också ett tilltagande folkhälsoproblem. Prostatacancer, Sveriges vanligaste cancerform där drygt 10 000 diagnoser ställdes år 2009, drabbar framför allt äldre män – hälften är över 70 år och nästan ingen är under 40 vid diagnos. Regeringens cancerutredning, visar att antalet cancerfall kommer att nära nog fördubblas inom 20 år och mer än fördubblas när det gäller prostatacancer. Med detta perspektiv behöver alla möjligheter prövas för att förbättra och effektivisera vården. Här kommer vi med några förslag.
I sjukvårdsregion Uppsala-Örebro finns nu ett Regionalt cancercentrum, lokaliserat till Uppsala, som ska bevaka kvaliteten och föreslå förbättringar, vilket är mycket bra. I en situation med ökande behov och begränsade resurser ser vi det som särskilt angeläget att se till att vårdflöden fungerar optimalt för patienterna. Nu är det bråttom att få till ett annat flödestänkande med utgångspunkt från patientens väg genom vården.
Den nuvarande vården inom området prostatacancer är spridd på flera kliniker och saknar kontinuitet och uppföljningsansvar. Organisationen medför effektförluster, fördröjande överföringar och stora påfrestningar för patienterna. En mer patientfokuserad vård skulle förhållandevis lätt kunna uppnås genom så kallade kontaktsköterskor där ansvaret för patienterna ska gälla från första diagnos genom hela behandlingsskedet.
En kontaktsköterskas uppgift är att vara tillgänglig och insatt i patientens situation, ha hög kompetens inom diagnosområdet och psykosocialt arbete. I rollen ingår också uppföljning av behandlingsskador, hantering av återfall, och omvårdnad i senare skeden av sjukdomen. Innan behandlingen startar upprättas en skriftlig personlig vårdplan i samråd med patienten.
Patienten ska sedan genom kontaktsköterskan få kontinuerlig hjälp med en noggrann och begriplig information om sitt tillstånd. För oss innebär en patientfokuserad hälso- och sjukvård att vården ges med respekt och lyhördhet för individens specifika behov, förväntningar och värderingar, och att dessa vägs in i de kliniska besluten.
Vid exempelvis Linköpings universitetssjukhus och Karolinska universitetssjukhuset finns redan nu kontaktsjuksköterskor inom cancervården. Denna funktion upplevs som mycket positiv av prostatacancerpatienterna. De uppskattar framför allt den kontinuitet och trygghet som funktionen innebär samt att kontaktsköterskorna är mycket lätta att nå. Hjälp och rådgivning kan fås snabbt. Kontaktsköterskorna ger också stöd till närstående. Även läkarna uppskattar funktionen eftersom man får mer tid för vårdarbetet och därtill lugnare patienter. Det vi föreslår är således inget nytt utan en funktion och beprövad verksamhet som finns vid flera mottagningar i vårt land. Att införa kontaktsköterskor kräver inte heller några omfattande ändringar i organisationen.
Vid några sjukhus i landet finns mottagningar/kliniker, däribland vid Helsingborgs lasarett, med så kallade tvärprofessionell bemanning där urologer, onkologer, radiologer, patologer och specialiserade sjuksköterskor samlas under ett tak. Något som även borde kunna fungera inom vårt landsting.
Integrerade prostatakliniker införs nu också i andra länder med Tyskland i täten. Detta arbetssätt förutsätter dock en mer omfattande strukturförändring av klinikerna och kan bara införas på längre sikt. Då det på Akademiska sjukhuset nu planeras stora renoveringar och nybyggnader, borde läget vara gynnsamt att samtidigt studera möjligheterna att införa en renodlad mottagning/klinik för prostatacancervården.
Att få en cancerdiagnos, som prostatacancer, innebär en stor stress i och med förändringar i självbild och livsföring och att livet hotas. Risken att patienten hamnar i en krissituation är stor. Dessutom ger behandlingsmetoderna ofta biverkningar. En vanlig bieffekt är inkontinens och andra störningar i urinvägarna, vilket för många leder till sänkt livskvalitet och ökad psykosocial belastning. Det är också vanligt att behandlingsmetoderna leder till impotens och nedsatt sexuell lust. Tyvärr saknas nationella riktlinjer eller kunskapssammanställningar för rehabilitering vid prostatacancer.
Flera landsting och sjukhus, bland annat i Jönköping och Växjö, har trots detta startat projekt kring sexologisk rehabilitering. Det innebär att vårdtagaren tillsammans med behandlaren får stöd i den sorg och saknad som finns över de förluster som orsakats av sjukomen och behandlingen. Vårdtagaren får stöd i att bearbeta sin situation genom att se, formulera och utveckla nya individuella sexuella möjligheter. En sexologisk rehabilitering underlättar anpassningen till den nya livssituation som den drabbade och dennes partner befinner sig i vid och efter allvarlig sjukdom.
Vid Akademiska sjukhuset pågår i dag rehabilitering i form av yogagrupper även innehållande samtalsterapi. Detta är en bra verksamhet som kan hjälpa men inte räcker till och inte heller passar alla. Det är därför viktigt att arbetet med bredare rehabiliteringsinsatser för prostatacancerpatienterna intensifieras.
Det är viktigt för såväl patienterna som för Akademiska sjukhuset att vården för de cancersjuka ligger i framkant. Våra förslag till förbättringar är inte något nytt utan förekommer på flera håll i Sverige andra länder. Låt oss undersöka om vi kan förbättra vården också för patienterna i Uppsala län och samtidigt rusta för den snabba ökning av antalet prostatacancerdrabbade som står för dörren.
Börje Wennberg
landstingsråd (S)
Calle Waller
ordförande Prostatacancerföreningen i Uppsala län,
vice ordförande Prostatacancerförbundet
UNT 5/4 2012