Inför höstens amerikanska val är det presidentvalet som står i fokus i praktiskt taget all rapportering. Det är förståeligt. Vem som blir ledare i USA har stor betydelse, också utanför landet. Dessutom blir det särskilt tillspetsat när två kandidater så tydligt står mot varandra. Stora partikonvent där kandidaterna utses, och en närmast hysterisk mediebevakning, bidrar till dramaturgin. Men kongressvalen, som sker i skymundan, är lika viktiga.
Det man lätt glömmer är att det ledarskap som den amerikanske presidenten kan utöva är begränsat. För att fatta beslut av betydelse krävs kongressens samtycke, och det är många gånger svårt att få. Kongressen har, jämfört med motsvarande församlingar i Europa, en stor självständighet. Dessutom består den av två likvärdiga kammare, som väljs på olika sätt och därför kan vara i konflikt med varandra.
Endast vid så kallat enat styre, då presidentens parti har majoritet i båda kamrarna, kan ett tydligt ledarskap från Vita huset utövas. Så var det under Obamas första två år och även under en längre period under Bush. Men efter valet 2006 förlorade Bush sitt kongresstöd och detsamma (så kallat delat styre) drabbade Obama 2010.
Det var visserligen en skillnad: Bush förlorade förankring i både senaten och representanthuset, medan Obama bara förlorade i den senare kammaren. Men verkan var i stort densamma, ty en kammare kan blockera beslutsfattandet. Det är det som gör amerikansk politik av i dag så komplicerad.
Förr, när båda partierna präglades av stort inslag av ideologiskt blandning, var allting lättare. På 50-talet kunde Eisenhower regera med betydande framgång, trots att motståndarpartiet (Demokraterna) dominerade i båda kamrarna. Så var det heller inte stor skillnad i röstning: det generella stödet för presidentens förslag var bara cirka 15 procentenheter lägre bland demokraterna än bland republikanerna. Men under senare presidenter har röstningsklyftan mellan partierna successivt vidgats – och resulterat i en radikal förändring. På senare år har röstningsskillnaden varit cirka 60 procentenheter i representanthuset (och något lägre i senaten).
Förklaringen är den ideologiska renodling som skett inom partierna och som skapat en skarp polarisering dem emellan. Bakom den utvecklingen finns en kedja av orsaker.
Redan på väljarnivå har det skett förändring. Valen till olika poster – som förr till stor del var av personkaraktär, varvid folk ofta splittrade sina röster mellan partierna – har nu blivit mer ideologiserade och sammanhållna. Demografiska och andra förändringar har dessutom gjort valkretsarna mer homogena, socialt och åsiktsmässigt.
Det gör det lättare för ideologiskt profilerade kandidater att ta sig fram och vinna. De primärval som hålls under nomineringsprocessen bidrar i samma riktning. Till det kommer att partiernas arbete i kongressen har centraliserats; de ledande företrädarna har fått mer att säga till om och mer resurser. Allt i allt har detta lett till att partierna är tydligt åtskilda åsiktsmässigt och kan agera i samlad tropp.
Vid delat styre är det därför inte lätt för en president. Bush hamnade mot slutet i ett ställningskrig mot kongressen och fick inte mycket uträttat. Obama försökte efter valet 2010 skapa uppgörelser med representanthusets republikanske talman Boehner, för att hitta en gemensam plattform i viktiga frågor. Först såg det ut att gå, men snart lade den republikanska partigruppen bloc-kerande hinder i vägen. Den beslutsoförmåga som rådde under Bush (då Demokraterna agerat på samma vis) drabbade nu även Obama. I viktiga budget- och skattefrågor har man gång på gång kört fast; först inför hot om snar betalningsinställelse eller nedstängning av den federala verksamheten har det gått att komma till ett beslut. Det var på den grunden som USA förra året fick kreditbetyget sänkt.
Inför valrörelsen har dock alla beslutstvister lagts på is. Men redan några månader efter valet kommer en rad kontroversiella ekonomiska frågor upp. Då är det risk att kaoset återvänder. Men kan det bli någon förändring däremellan? Hur ser läget ut i kongressvalen?
I valen till representanthuset verkar det republikanska partiet befästa sin majoritet. Sett till opinionsläget i var och en av de 435 valkretsarna har partiet ett procentuellt övertag på cirka 55 – 45 (med 5 oklara) inför slutspurten. Det underläget blir det svårt för demokraterna att bryta.
Vad gäller senaten är det 33 (av 100) platser som nu ska väljas. Den stora frågan är om Republikanerna ska kunna få ett tillskott på 4 platser, vilket skulle räcka för att ta ifrån demoraterna den majoritet de nu har. Utgången i fyra stater (Massachusetts, Connecticut, Virginia och Indiana) är särskilt kritisk, för där är det alldeles jämnt. Också i tre eller fyra andra är opinionsmarginalen så liten att det kan komma att slå åt endera hållet.
Så bilden är oklar. Dock är det så att i dessa osäkra stater har ett parti mest att förlora (och det andra att vinna): flertalet av dessa senatorsplatser har innehavts av demokrater. Sannolikhetsmässigt, då det är så jämt, talar detta för att republikanerna ökar sin andel i senaten, men om det räcker till majoritet är omöjligt att bedöma.
Och så presidentvalet? Om det blir fortsatt delad majoritet i kongressen spelar det, sett till handlingsförmågan, ingen roll vem som kommer att sitta i Vita huset. Både Obama och Romney skulle få samma svårigheter. Men skulle ett parti få samlad majoritet – vilket då sannolikt blir Republikanerna – är det för beslutskapaciteten en fördel om Romney vinner.
I nuläget är det, trots det ekonomiska läget, en hel del som talar för att Obama återväljs (bland annat för att presidenter alltid har ett övertag och för att utmanaren saknar lyskraft). Inte mycket talar därför för att valet ska ge landet en nystart. Trots den yviga retoriken och allt ståhej kring kandidaterna är det risk att det är några rätt glanslösa år som väntar framöver.
Axel Hadenius
Professor emeritus i statsvetenskap vid Uppsala och Lunds universitet och författare till boken USA det annorlunda landet. Politiskt liv från Washingtons tid till i dag (Carlssons 2012).
UNT 27/9 2012