Under hösten har vi följt debatten om det lönegap som envist kvarstår mellan män och kvinnor. Enligt statistiken beräknas unga kvinnor i Stockholms län få samma löner som sina manliga kolleger först år 2021, om tio år. Unga kvinnor i övriga landet får vänta ända tills 2035, det vill säga en väntetid på ett kvarts sekel.
Samtidigt menar Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, att om man ser till utvecklingskurvan på trenden för de senaste fem åren kan unga kvinnor i Stockholm tänkas vara i fatt redan om tre år.
Vi i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet glädjer oss naturligtvis åt att lönegapet mellan kvinnor och män minskar. Samtidigt vill vi påpeka att uppgifterna i artikeln handlar om unga kvinnor (20-29 år). Det vill säga relativt nyutexaminerade unga kvinnor som ofta inte hunnit skaffa barn. Att löneskillnaderna för den gruppen, i Sverige år 2011, minskar känns inte bara naturligt, det borde förstås vara en självklarhet. En icke-fråga.
Det mest intressanta är att studera hur lönegapet ser ut efter att barnen gjort inträde i familjerna. För det är då något händer med jämställdheten. Det är då kvinnorna halkar efter – trots fina diplom med högsta betyg från de bästa universiteten och högskolorna. Det är då kvinnorna inte längre hänger med i utvecklingen, vare sig karriärsmässigt eller lönemässigt.
För att åstadkomma en reell förändring i skillnaden mellan kvinnors och mäns möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden ser Kristdemokratiska Kvinnoförbundet att en av lösningarna är att pappor delar mer lika på föräldraledigheten. Vi vill också se en ökad delning av vab-dagar. Pappors delaktighet i familjelivet kan inte överskattas. Både för en välmående familj, men också därför att det så uppenbart är när kvinnor föder barn som jämställdheten inte längre är självklar.
Kristdemokratiska Kvinnoförbundet är emot kvotering i alla andra sammanhang. Men vi vill se ett tillägg till föräldraförsäkringen på en månad. En månad som är ämnad för papporna. Målet är att pappor ska ta ut mer av föräldraförsäkringen i sin helhet.
För så länge det är mammorna som tar ut den stora majoriteten av föräldraledigheten och sköter majoriteten av vab-dagar, så kommer hon att vara den mindre attraktiva kandidaten för en arbetsgivare. Och så länge det är papporna som fortsätter att vara tillgängliga för avancemang på jobbet och löneförhöjningar under dessa viktiga år av karriärsbyggande så kommer det att finnas fler män på chefsposter, toppositioner och i styrelserummen.
Det stannar inte heller vid löner och ekonomi. Så länge huvudansvaret för småbarnsåren vilar på mamman kommer den ökade stressen av att kombinera betalt och obetalt arbete påverka kvinnors hälsa negativt. Enligt Försäkringskassan är män och kvinnor precis lika sjuka fram till dess att de får barn. Från den dag de får barn och 15 år framåt ökar sedan kvinnors sjukskrivning till den dubbla av mannens.
Intressant nog finns samtidigt rapporter som visar att när pappor är mer med sina barn från tidig ålder så förbättras deras hälsa. Riskbeteenden, såsom hög alkoholkonsumtion, minskar. Enligt forskare Lars Plantin på Malmö Högskola så ökar till och med livslängden hos män när de spenderar mer tid med sina barn.
Dessutom är det väl känt att mer jämställda förhållanden leder till färre skilsmässor och uppbrott – ett viktigt mål i sig när vi arbetar för barn- och ungas bästa möjliga uppväxtvillkor. Vore det då inte ett helt naturligt scenario att föreslå en mer delad föräldraförsäkring? Är inte det, om något, en gynnsam situation för alla parter?
För att vi ska kunna tala om att kvinnor ska kunna konkurrera med männen på arbetsmarknaden, och att lönegapet ska minska genom hela karriärslivet, behöver bättre jämställdhet etableras redan under småbarnsåren – med start vid föräldraförsäkringen!
Det är vår absoluta övertygelse att sådan politik gynnar barnen, papporna, mammorna och hela samhället.
Maria Fälth
förbundsordförande Kristdemokratiska Kvinnoförbundet
UNT 1/12 2011