Vad är egentligen en demokrati? Är det tillräckligt att makten utgår från folket genom allmänna och fria val till beslutande församlingar? Eller krävs det något mer, så som skydd av medborgarnas fri- och rättigheter? Detta är förstås en fråga som kan ha olika svar, beroende på hur snävt eller vitt begreppet demokrati definieras.
En demokrati som endast karaktäriseras av folkstyre, och inte rättsligt skydd av medborgarnas fri- och rättigheter, är under alla omständigheter otillräcklig. Ungern må till exempel vara en demokrati i den meningen att makten utgår från folket genom allmänna val. När makten används till att förtrycka romer och andra minoriteter är det dock en klen tröst att den utgår från folket – förtryck är förtryck oavsett hur det utövas.
För att den folkvalda majoriteten inte ska kunna använda sin makt till att beröva minoriteter deras fri- och rättigheter, behövs maktdelning och rättsstatliga mekanismer som lägger band på majoritetens maktutövning. Maktkoncentration är ett säkert recept på maktmissbruk, även om koncentrationen sker till ett folkvalt parlament.
I Sverige har idéerna om maktdelning och rättighetsskydd länge fått stå tillbaka till förmån för en stark betoning av majoritetsprincipen. Uppfattningen har varit att så länge makt utövas av de folkvalda är det demokratiskt, och därför inget som icke folkvalda organ ska kunna sätta käppar i hjulet för. Det har funnits en djup skepsis mot tanken att domstolar, som ju till skillnad från riksdagen består av icke folkvalda yrkespersoner, ska kunna sätta sig över de folkvaldas vilja.
Ett tydligt uttryck för detta är det så kallade uppenbarhetsrekvisit som tidigare fanns i regeringsformen. Detta innebar att domstolar kunde låta bli att tillämpa lagar som stred mot grundlagen, till exempel de medborgerliga fri- och rättigheterna, endast om brottet var uppenbart – ett mycket högt ställt krav. Detta undergrävde det viktiga skydd av de medborgerliga rättigheterna, som ligger i domstolarnas möjlighet att låta bli att tillämpa grundlagsvidriga lagar.
Detta krav har nu tagits bort, så att brottet mot grundlagen inte längre behöver vara uppenbart. Vi har fått en ny regeringsform, där domstolarnas självständighet starkare betonas. Inflytandet från Europarätten, där individuella rättigheter har en starkare ställning än vad som traditionellt varit fallet i Sverige, är stort. Sammantaget rör vi oss bort från den ensidiga betoningen av majoritetsstyre, mot mer rättighetsskydd och maktdelning.
Detta är en mycket positiv utveckling. Demokrati, i betydelsen majoritetsstyre, är det bästa av alla tänkbara styrelseskick. Men det innebär inte att majoritetens makt att stifta de lagar den vill ska vara obegränsad. I ett sådant system råder måhända folkstyre, men ett tyranniskt sådant. Att domstolar kan utöva makt genom att underkänna lagar stiftade av de folkvalda är inte odemokratiskt – däremot utgör det en fundamental garant för medborgarnas fri- och rättigheter.
I den liberala demokratin är därför inte majoritetens möjlighet att fatta vilka beslut den önskar den allt överordnade principen. För mot detta måste vägas skyddet av individers rättigheter. Dessa två principer - rättighetsskydd och majoritetsstyre - kan stå i konflikt med varandra. De folkvalda kan vilja införa lagar som kränker minoriteter – och då spelar det ingen roll hur demokratiskt vald denna majoritet är. Rättigheter ska skyddas, även om majoriteten tycker annorlunda.
När demokratier byggs handlar det således inte bara om att få på plats allmänna och fria val till folkvalda församlingar, som sedan fattar beslut å medborgarnas vägnar. Lika viktigt är de rättsstatliga mekanismer som ser till att dessa beslut inte berövar medborgarna deras fri- och rättigheter. Förtryck är alltid förtryck, oavsett om det utövas av folkflertalet eller en suverän.