Demokratiska värderingar spelar en stor roll i Sverige och många andra länder. Vi tror på en öppen debatt om olika utvecklingsmöjligheter och problem. Samtidigt gäller för speciella arenor eller mötesplatser att inte alla sakfrågor eller argument är lika välkomna. Att vända sig till ledande dagstidningar för att diskutera nationalekonomi i Sverige och globalt är kanske möjligt men knappast enkelt. Ändå är en sådan debatt synnerligen angelägen.
Under senare tid har vi sett artiklar i dagspressen där privatisering av skola och vård eller införande av så kallad New Public Management kritiserats. Däremot ställer man sällan frågor om vetenskapens roll i relation till dessa observerade fenomen. Såväl den dominerande nationalekonomin som företagsekonomin borde göras till föremål för granskning och debatt.
Företrädare för olika arenor, till exempel dagstidningar, förefaller göra bedömningen att universiteten bör lämnas åt sig själva och klara meningsskiljaktigheter på egen hand. Men ett sådant förhållningssätt är olyckligt. Till att börja med gäller att den debatt som förs inom ämnesområdet nationalekonomi är begränsad på ett ur samhällets synvinkel olyckligt sätt. Även nationalekonomin och nationalekonomiska institutioner behöver demokratiseras.
Vi har en situation i Sverige och också globalt där ett monopol föreligger för en typ av ekonomisk teori, så kallad neoklassisk teori. Man utgår från antaganden om människan som Economic Man, vinstmaximerande företag, marknader i termer av utbud och efterfrågan och så vidare.
Denna teori har en begreppsmässig och vetenskaplig innebörd men också – vilket ofta förbises – en ideologisk innebörd. De nämnda antagandena kan ingalunda ses som värdeneutrala utan är i stället ideologiskt specifika.
Den dominerande nationalekonomin bidrar på detta sätt till att legitimera vissa sätt att se på människa, företag, marknad med tillhörande beteenden och institutioner. Kopplingen mellan neoklassisk ekonomisk teori och neoliberalism är uppenbar. När andra modeller utesluts t ex i inledande läroböcker, så utesluter man samtidigt alternativa infallsvinklar på människa, organisation, marknad. Även sättet att se på ekonomi och effektivitet blir speciellt.
Ledande politiska aktörer inom ekonomi och utvecklingsfrågor i Sverige förefaller inte känna till någon annan ekonomisk teori än den neoklassiska.
Radarparen Fredrik Reinfeldt–Anders Borg och Stefan Löfvén– Magdalena Andersson kan ha olika åsikter, men uttrycker sig inom ramen för samma begreppsapparat eller paradigm.
När vår utrikesminister Carl Bildt förbereder en träff med Barack Obama så handlar det om det gamla vanliga nämligen tillväxt, konkurrens och frihandel som om dessa begrepp vore oproblematiska.
I relation till kraven på en hållbar utveckling är den neoklassiska teorin otillräcklig. Även när det gäller finansiella marknader finns uppenbara brister. Men neoklassiska modeller har ändå en roll inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Brister i dessa modeller kan till exempel ge idéer till nytänkande.
Vad som i dag är angeläget som ett första steg är att bryta det neoklassiska monopolet och öppna för pluralism i nationalekonomisk forskning och undervisning.
Kritik av rådande paradigm såsom till exempel i Kathrine Kielos bok Det enda könet är i dagsläget lika viktig som konstruktiva alternativa ansatser.
Peter Söderbaum
professor emeritus, ekologisk ekonomi Mälardalens högskola, Västerås
UNT 22/10 201