Den fruktansvärt mörka analys av läget i Mellanöstern som gavs av förre tyske utrikesministern Joschka Fischer utan kommentar på DN:s ledarsida nyligen får inte stå oemotsagd. Det var ytterligare ett exempel på hur ledare i västländer är förlamade av oenighet, egna maktsträvanden, fruktan för extrema minoriteters utbrott och även upptagna av sina egna ekonomiska problem.
Svenska regeringens utrikesdeklaration och andra inlägg i Riksdagen nyligen präglades också av frånvaron av synpunkter på behovet av Sveriges och EUs långsiktiga stöd till Mellanösterns länder.
Nu när ”den arabiska våren” problematiskt lever vidare, när det våldsamma inbördeskriget sliter sönder Syrien och när det största arablandet Egypten skakas av konvulsioner måste vi ändå begripa att majoritetsbefolkningarna i Mellanöstern inget hellre önskar än rättvisa, arbete, lugn, demokrati och framtidstro, något som ”den arabiska våren” formulerade och alltjämt försöker sätta på agendan.
Befolkningarna i Mellanöstern får inte lämnas i sticket. De bör inte heller i åratal förbli i väntan på något slags militär intervention utifrån, något som vanligtvis visat sig vara långsiktigt osäkert eller omöjligt. Däremot gärna, som nyligen, bistånd från Obama-regimen, i form av nödhjälp och fredligt stöd.
Men det är mer och annat som behövs, långsiktigt. Det var inte länge sedan, på 1990-talet, som tankar föddes – med början faktiskt i Sverige - att genom EU:s s k Barcelona-process inleda ett långsiktigt fredssamarbete mellan oss i väst och våra grannkulturer i söder. Projektet handlade om att skapa bättre kunskap, förståelse, tolerans och en demokratisk kulturell dialog som på sikt skulle kunna ge oss alla en bättre framtid..
Då talades om behovet av en långsiktig europeisk fredlig – inte bara militär och kommersiell - medelhavspolitik inom alla områden för att överbrygga ”konflikten mellan civilisationerna”, intolerans, islamofobi och rasism. Det avlägsna Sveriges lilla bidrag då kallades ”Euro-islam” och innebar bl a grundande av det ännu utmärkt fungerande dialoginstitutet i Alexandria.
Se gärna institutets nuvarande arbetsprogram på www.swedalex.org Målet var politiska satsningar till stöd för demokratiska reformer, en modernare syn på religioner och fredlig utveckling av styrelseskick och rättssystem.
Samtidigt pågår förstås idag åtskilliga strävanden av seriösa institut och grupper både i Europa och i den muslimska världen som arbetar för långsiktig dialog och fredliga kontakter. I Stockholm har vi kanske främst Palmecentret, som stadigt ordnar möten och delar ut priser till modiga fredskämpar, och kulturhuset ABF som ständigt informerar om kampen för demokrati och modernitet.
Men vad gör vår och andras regeringar? Och vad gör EU av långsiktighet annat är kämpar med usla banker?
Historiska och kulturella motsättningar inom och mellan våra regioner, orsakade av uråldriga maktstrukturer och europeisk kolonialism skall givetvis inte negligeras. Men idag, när öppningar skapas av folkliga resningar som fäller diktaturer, när militära lösningar misslyckas och när informationstekniken ger tidigare oanade möjligheter för spridning av kunskap om rättvisa, mänskliga rättigheter, demokrati och sociala förbättringar finns en ny stor chans.
Ett tydligt exempel på möjligheter finns – trots allt – tydligast i Tunisien, där den arabiska våren tog sin början 2010. En människas tragiska död gav där impulsen till en snabb och till en början lyckosam revolution som fällde en oduglig diktatur och som öppnade för parlamentsval och en ny konstitution. En majoritet av moderna muslimer har där tagit plats i landets ledning och ett arbete har – trots de dagsaktuella svårigheterna – inletts för en ny framtid. Kampen för en demokratisk utveckling fortsätter i landet.
Vad som krävs från Europas – och Sveriges - sida nu är en långsiktig insats för hela Mellanöstern med kraftfulla uttalanden och handlingsprogram från västs politiska ledare för saklig dialog mellan väst och de moderna muslimerna i dessa länder. EU:s ”Medelhavspolitik” måste förnyas med kontakter med dessa moderna muslimer, som faktiskt som bekant är i stor majoritet i sina länder. Givetvis måste befolkningarna till slut själva bygga upp sina samhällen, men detta icke-militära stöd från väst är sannolikt långsiktigt nödvändigt. De bör erbjudas kraftfulla stödåtgärder för demokrati och rättvisa av styrelser och rättssystem.
Den arabiska våren är också vår.
Lars Lönnback
f d svensk ambassadör och medarbetare i ”Euro-islam”.
Noureddine Chatti
svensk-tunisier, kontaktperson i Sverige för partier i Tunisien
UNT 10/4 2013