Debatten om Fittstim min kamp lyckades göra något som inte hänt på länge. Den lyfte frågan om feminism högst upp på dagordningen. Arga feminister kände att nu får det vara nog. Vi reagerade med en ilska och krävde uppmärksamhet. Att vi inte håller med Belinda Olsson är en annan sak.
De senaste åren har vi upplevt en feministisk backlash. Saker som kändes självklara ifrågasätts plötsligt och det verkar blåsa kalla antifeministiska vindar i Europa och Sverige.
Men när de andra partiledarna slutade kalla sig feminister jobbade Vänsterpartiet enträget vidare. När feminism plötsligt blev ett privat projekt fortsatte vi prata om delad föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag och rätten till sin kropp.
Och man kan lita på att vi för samma politik i EU som i Sverige. Vänsterpartiet är EU-kritiskt. Men vi har en viktig position som vi använder väl.
Det finns en anledning till att det är en vänsterpartist som har den enda svenska ordförandeplatsen i Europaparlamentets utskott, och att detta är i Jämställdhetsutskottet. Det handlar om en lång konsekvent kamp för solidaritet med Europas kvinnor. Det har byggt förtroende.
Krisen, och EU:s misslyckade lösningar har gett två mycket allvarliga konsekvenser: ökad fattigdom och ökad rädsla. Det har blivit en grogrund för högerextrema grupper som nu växer. Det handlar till exempel om fascistiska Gyllene Gryning i Grekland men också om Franska Front National, som plötsligt har nästan 25 procent i opinionsundersökningarna. Och utöver rasism för högerextremismens och extremkonservatismen också med sig kvinnohat och förtryckande lagförslag. I den kampen står vi mitt i stormen och kräver att mänskliga rättigheter också ska gälla kvinnor.
När Europaparlamentet röstade om att förespråka (inte lagstifta, bara förespråka) säkra och tillgängliga aborter, men också sexualundervisning i skolan tillgång till preventivmedel då skrek högern och lyckades stoppa rapporten. Svenska Kristdemokraterna och Moderaterna gjorde gemensam sak med sina partikamrater i den konservativa gruppen och med en farlig extremhöger.
Det finns inga segrar som inte kan utmanas igen. Kampen om abort är ett exempel på det. Därför har Vänsterpartiet en uttalad feministisk agenda. Vi har tydliga internfeministiska regler och utbildningar, och det lyser igenom i vår politik. För oss är inte feminism en fråga. Det är en livsstil, den genomsyrar alla våra förslag, oavsett om det handlar om klimatstrategier och kommunbudget eller samtyckeslagstiftning och abort.
Feminismen är mer än ett nyliberalt egenintresse. Vi ser en ny feministisk våg. Den är solidaritet med kvinnor i Sverige, Europa och världen. Den utmanar inte bara patriarkatet utan också rasismen och de växande ekonomiska skillnaderna. Den handlar om klimatpolitiken, ifrågasätter tillväxthysterin och propagerar för en grön jämställd och jämlik värld. Den vågen kommer från vänster.
Mikael Gustafsson, Europaparlamentariker (V) ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott
Yekbun Alp, riksdagskandidat (V)