För en dryg månad sedan skrev Moderaternas dåvarande partisekreterare på Svenska Dagbladets Brännpunkt att: ”Vi för en politik som jämnar ut villkoren mellan män och kvinnor.” Varpå hon hänvisade till att jobbskatteavdraget minskar löneskillnaden mellan könen. Jobbskatteavdraget mildrar effekterna av lönediskrimineringen, men adresserar inte själva grundproblematiken: Kvinnor tjänar mindre än män enbart för att de är kvinnor.
Arkelsten har rätt i att utvecklingen går åt rätt håll, men den går långsamt. På DN:s Stockholmsdebattsida 22/12 2012 skrev Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster att kvinnor i Sverige lönemässigt kommer att komma ikapp männen först år 2035.
Frågan är då om mer politik verkligen är det som effektivast löser problemet. I Sacos rapport från 2011 Kvinnor och män i en individualiserad lönebildning påvisas att kvinnors löner påverkas positivt av individuella lönesamtal. Även Fölster hävdar i sin artikel att individuell lönesättning påverkar kvinnors löner positivt. Som exempel påvisar han hur kvinnor i de största amerikanska städerna redan har kommit ikapp män lönemässigt. Intressant nog har de i USA till skillnad från i Sverige inte arbetat aktivt med exempelvis kvinnopotter och höjda ingångslöner.
Enligt Svenskt Näringsliv utgör Sverige tillsammans med Norge det land i OECD som har mest sammanpressad lönestruktur. Utöver att det blir svårare att hitta lågkvalificerade arbeten, leder detta även till mindre individualiserad lönesättning. I den svenska debatten fokuserar man på ingångslönen i stället för livslönen. Detta leder till perspektivet att låga inkomstlöner måste motarbetas liksom till en stagnering av löneutvecklingen. Något som framförallt drabbar kvinnor som arbetar i offentlig sektor.
Så länge presumtionen är att kvinnor tar ut en större andel av föräldraledigheten så kommer det vara mer riskabelt för arbetsgivaren att anställa unga kvinnor, visar Sacos rapport. Andra generaliserande slutsatser som ofta dras om kvinnor rör större uttag av VAB-dagar. Därför straffas unga kvinnor genom att få det svårare att göra karriär och genom lägre lönenivåer - oavsett om de planerar att skaffa familj eller ej. För männen är det tvärt om. Gifta män får högre lön. De förutsätts kunna arbeta hårdare då arbetsgivaren utgår från att det är deras fruar som tar hand om hemmet.
För att underlätta för andra mindre konkurrensmässiga grupper på arbetsmarknaden så som ungdomar, äldre och invandrare har det blivit allt vanligare att regeringsföreträdare säger sig vilja minska regleringarna för dessa (exempelvis har Folkpartiet lyft frågan om lärlingsplatser och Centerpartiet frågan om ungdomslöner).
Men gällande kvinnor är utvecklingen snarast den motsatta. Detta märks exempelvis då Moderaterna förra året öppnade för att diskutera kvotering i börsbolagsstyrelser och Folkpartiet inför sitt landsmöte 2011 funderade över statliga rankinglistor över hur jämställda företag är.
Avtalsrörelsen är långt ifrån avslutad. Möjligheten att inspireras av kvinnors löneutveckling i USA borde tillvaratas. Arbetsmarknadens parter måste ta chansen att se över kollektivavtalen, fackföreningarna släppa sin gamla käpphäst höga ingångslöner och arbetsgivarna göra det möjligt även för kvinnor att göra lönekarriär.
En början vore att Sveriges kommunpolitiker såg till att individuell lönesättning får genomslag i den offentliga sektorn, och att riksdagsmännen såg över möjligheten att reformera LAS genom att avskaffa turordningsreglerna. Detta skulle gynna de grupper som traditionellt sett har svårast att slå sig in i företag och sedan få stanna kvar vid uppsägningar. Vi kan inte vänta till 2035 på att mer av de goda avsikternas-politik ska lösa problemet.
Linda Nordlund
vice ordförande Liberala ungdomsförbundet
Ebba Tornérhielm
Förbundsstyrelseledamot Liberala ungdomsförbundet
UNT 27/4 2012