Det är med stort intresse jag läst debattartikeln om att sjukvården inte är jämställd i söndagens UNT. Enligt artikelförfattarna Börje Wennberg och Vivianne Macdisi togs frågan om jämställd vård upp i landstingsfullmäktige redan i september 2007 där landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman påtalade att alliansen inte hunnit med att ”påbörja den åtgärdskatalog som uppenbarligen är nödvändig”.
Det har gått några år sedan dess och som Uppsalabo är det frustrerande, men för mig framför allt därför att jag sedan många år tillbaka bland annat arbetat med Stockholms läns landsting som tas upp som ett gott exempel i artikeln. Där har politiker över partigränser tagit beslut om arbete för en jämlik och jämställd vård.
I landstingets budget är förklaringar och krav fastställda och det pågår arbete på många olika plan, bland annat framtagande av nyckeltal som nämns i artikeln men även forskning om till exempel läkemedelsanvändning, och policyarbeten och riktlinjer som stöd till chefer för att leda arbetet för en jämlik och jämställd vård.
Men cheferna behöver mer än så för att leda ett professionellt förändringsarbete för jämlik och jämställd vård. Politiker och ledning tar de strategiska besluten om vad som ska göras men det är cheferna ute i de olika verksamheterna som har ansvar för och möjlighet att tillsammans med sina medarbetare initiera och genomföra förändringsarbetet.
Som stöd i arbetet får chefer inom Stockholms läns landsting ta del av en certifierad jämlikhets- och jämställdhetsutbildning. Det är en långsiktig satsning med mål att alla chefer ska ha kunskap om mänskliga rättigheter, jämlikhet, jämställdhet och genuskunskap för att kunna göra analyser av sina egna verksamheter och komma fram till relevant utvecklings- och förändringsarbete. Sedan hösten 2004 har över 1 000 chefer deltagit i utbildningen.
I utbildningen ingår att cheferna genomför ett eget arbete som bidragit till både kvalitetsförbättringar, förbättrad patientsäkerhet och ett mer ekonomiskt sätt att förvalta skattemedel. I många av chefernas arbeten har det tydliggjorts hur mycket till exempel ojämställdheten kostar. Det kan handla om allt från omotiverade vårdtider till inplanerade besök där patienter uteblir och där det visat sig att det finns tydliga könsskillnader.
Det som är viktigt att poängtera är att bristen på jämställdhet drabbar både kvinnor och män. Stereotypt tänkande och agerande har visat sig kunna leda till vård efter kön och inte utifrån diagnos. Och ännu viktigare att poängtera att ingen går till arbetet och tänker att i dag ska jag särbehandla kvinnor eller män.
Med stöd av kunskap och fakta om den egna verksamheten har arbetet för jämlikhet och jämställdhet känts relevant för både chefer och deras medarbetare. Cheferna har bidragit till en verksamhetsutveckling som inte bara är etiskt försvarbar och kvalitetsförbättrande utan även mer kostnadseffektiv.
Den uthållighet och långsiktighet som Stockholms läns landsting har haft och har är beundransvärd, men också helt nödvändig för att nå långsiktigt hållbara resultat.
Med den kunskap jag har i dag vill jag uppmana politiker i Uppsala att inte vänta längre utan se till att chefer inom vården i Uppsala också får möjlighet att bedriva ett effektivt förändringsarbete för en jämlik och jämställd vård. Det lönar sig och cheferna är nyckel till framgång.
Christina Franzén
vd Näringslivets Ledarskapsakademi
UNT 26/9 2012