I bruset av all annan internationell krishantering är det inte alldeles lätt för nyhetsbulletiner från ett på nytt – eller snarare fortsatt – krigsdrabbat Sudan att tränga igenom.
Det handlar ändå om en minst sagt allvarlig sak. Det handlar om ett hotande fiasko för en uppgift som det Internationella samfundet, FN, Afrikanska Unionen, EU, USA och andra, i åratal utpekat som en av de riktigt stora strategiska utmaningarna: att förhindra ett återuppblossande av det förödande sudanesiska inbördeskriget, som i olika omgångar efter självständigheten på 50-talet skördat uppskattningsvis 2 miljoner liv och producerat kanske 4 miljoner intern- och externflyktingar.
En känslig, men oundviklig, komponent i det fredsavtal som till sist uppnåddes år 2005 och som äntligen åstadkom vapenvila var löftet till det afrikanska och icke-muslimska södra Sudan att i en folkomröstning kunna besluta om självständighet. Utvecklingen under fredsprocessen indikerade allt tydligare att sydsudanesisk självständighet var den realitet som motparten i Khartoum liksom omvärlden hade att förhålla sig till.
Så det internationella samfundets uppgift och utmaning blev: hur säkerställa att denna kirurgi verkligen leder till fred och säkerhet i denna känsliga region, att den leder till etablerandet av två livskraftiga och samarbetande stater – och inte till ett infekterat sår, till två ”failed states”. Och inte till att det gamla inbördeskriget återuppstår, men nu som krig mellan två självständiga stater.
De senaste veckornas rapportering om öppet gränskrig mellan de två nyseparerade staternas reguljära arméer i de omtvistade gränsområdena där en stor andel av oljetillgångarna finns – en ny påminnelse om kampen om oljetillgångarnas roll i Sudans krigiska nutidshistoria – bekräftar alla farhågor om att Sudans delning kommer att innebära krav på fortsatt katastrofhantering under lång tid.
Huvudproblemet förblir att en fredlig delning förutsatte och förutsätter förhandlingslösningar av en rad tvistefrågor, mellan två parter som givetvis rationellt inser alla objektiva fördelar med rimliga överenskommelser om frågor som binder parterna samman medan parterna glider alltmer isär, psykologiskt och politiskt.
Det handlar också om nya statsbildningar som inte minst till följd av spänningen och låsningarna dem emellan kämpar med ökande spänningar och konflikter också internt, särskilt vad gäller relationen centrum-periferi. Konflikter på ”lägre nivåer” i båda länderna, inklusive allehanda milisers härjningar på båda sidor, underhåller och underblåser konflikterna mellan huvudstäderna.
Utvecklingen nu, snart ett år efter delningen, går klart och tydligt åt fel håll och innebär stora risker. Det internationella samfundets ansträngningar, genom diplomati och medling, flera fredsbevarande styrkor, utvecklingsinsatser, med mera, riskerar att bli ett tragiskt misslyckande. Det räcker att hänvisa till förskräckande spår från länder som Somalia, Etiopien, Eritrea och Kongo för att dels visa hur illa det kan gå, dels påminna om det regionala sammanhang där det sudanesiska dramat är förtöjt.
Delningen Etiopien-Eritrea ledde till ett destruktivt gränskrig, Somalia visar hur ett land kan fastna i långvarigt sönderfall, och östra Kongo påminner om hur ett lokalt krig får regionala verkningar.
I dagarna dominerar som vi sett bilden av öppet krig direkt mellan de båda sudanesiska staterna och deras reguljära arméer. Sydsudans gerillaarmé SPLA har i omgångar intagit området Heglig (där cirka hälften av Sudans oljetillgångar finns), omvärlden har protesterat och hotat med sanktioner, Khartoum har reagerat med våldsam krigsretorik och mobiliseringsåtgärder och har sedermera återtagit området, och hotat med ytterligare vedergällningsåtgärder. Regeringen i Juba, som tidigare stängt av all oljeproduktion, har svarat med egna mobiliseringsåtgärder. Fredsförhandlingarna i Addis Abeba har avbrutits. Närmare ett rent krigstillstånd än så här går det knappast att komma.
I insikt om de förödande konsekvenserna, för länderna själva och regionen har det Internationella samfundets huvudaktörer naturligtvis än en gång skyndat till, med idel maningar till parterna att avbryta krigshandlingarna och återgå till förhandlingsbordet. Gott så, men den fråga som nu uppstår är vad omvärlden konkret kan göra ytterligare, utöver allt bistånd, alla fredsbevarande militära och civila stödinsatser och alla medlingsansträngningar som redan satts in, om parternas inställning ger bilden av att man inte riktigt har krigat färdigt.
Man kan tvinga hästarna ner till vattnet men man kan inte tvinga dem att dricka. Finns den internationella viljan och förmågan, i konkurrensen från all krishantering på annat håll, att i så hög grad prioritera Sudanfrågan som faktiskt krävs?
Konkret lär det bland annat komma att handla om huruvida en ny fredsbevarande – eller till och med fredsframtvingande – styrka i gränsområdet är möjlig, utöver UNAMID i Darfur, UNMISS i Sydsudan och UNISFA i Abyei-provinsen. Och då handlar det bland annat om en sådan missions mandat, vad parterna kan förmås att acceptera, och omvärldens vilja och förmåga att ställa upp med trupp. Alternativt kan det tänkas handla om någon form av omgruppering av redan befintliga fredsbevarande styrkor.
Under alla förhållanden är det nu en brant uppförsbacke att anträda, för alla inblandade och alla berörda. Utvecklingen har gått åt alldeles fel håll. Kan man över huvud taget tänka sig att meningsfulla förhandlingar kan ske, och förhandlingslösningar uppnås i det öppet fientliga läge som uppstått? Det måste man förstås kunna tänka sig, uthärdliga alternativ finns knappast.
Operationen att dela Sudan blev inte ett enkelt och smärtfritt kirurgiskt snitt (om nu någon trodde det). Full sysselsättning kan garanteras den internationella läkekonsten lång tid framöver.
Michael Sahlin
fram till september 2011 regeringens särskilda sändebud för fredsprocessen i Sudan
UNT 29/4 2012