Det pågick till nyligen ett folkmord i Darfur i västra Sudan. Människorättsorganisationen Human Rights Watch betecknade tidigt övergreppen som ett ”grovt brott mot mänskligheten”. Mukesh Kapila, FN:s samordnande av bistånd i landet, framhöll redan vid folkmordets inledning 2004 att förhållandena utgjorde ”världens största humanitära katastrof” med en liknande karaktär som i folkmordet i Rwanda 1994, om än i mindre skala.
Bakgrunden till krisen var det fredsfördrag som ingicks efter inbördeskriget i Sudan, och som fortgått sedan landets självständighet. De stridande parternas fördelning av naturresurserna utlöste motsättningar i Darfur. För att kväsa oroligheterna använde sig Sudans regering av den arabiska janwajidmilisen, som utrustades med vapen. Milisen, som rekryterades och beväpnades av Khartoum, mördade upp till 300 000 svarta medborgare, föredrev systematiskt runt två och en halv miljoner från deras hem och tvingade cirka 200 000 att fly över gränsen till Tchad.
Ögonvittnen vittnade tidigt om hur byar brändes ner, brunnar förgiftats och matlager förstörts. Kvinnor våldtogs som ett led i den etniska rensningen. De som förblev i Darfur levde instängda i läger, där det saknades mat och tillgång till vatten. Regimen i Khartoum, medlem av Arabförbundet och i FN:s kommission för mänskliga rättigheter, bidrog med flygbombningar, för att underlätta milisens framfart.
Sudans regering bar det yttersta ansvaret för att skydda landets befolkning och kunde ha avbrutit sitt stöd till milisen i tid för att förhindra mördandet, våldtäkterna och fördrivningen av människor. I stället förnekade president al-Bashir – som 2008 åtalades av den internationella brottsdomstolen för brott mot mänskligheten – att det pågick ett folkmord och fortsatte att stödja milisen.
Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Darfur utgjorde omfattande brott mot den internationella humanitära rätten. FN klassificerade förbrytelserna som ett hot mot internationell fred och säkerhet under FN-stadgans kapitel VII.
Detta gav säkerhetsrådet möjlighet att skydda utsatta grupper och vidta tvångsåtgärder för att stoppa övergreppen. Trots detta stod både FN, som många gånger tidigare i historien, handfallet i sin strävan att stoppa förbrytelserna.
Övergreppen i Darfur, Sudans medlemskap i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och det internationella samfundets passivitet illustrerar är att en genomgripande diskussion måste initieras om en reformering av folkrätten och FN-systemet.
Trots att den andra statuten i preambeln till FN:s stadga framhåller beslutsamheten att ”ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde” är demokratierna i minoritet inom FN, medan auktoritära och totalitära stater fått ett allt mer tongivande inflytande i organisationen och diktaturer som Sudan erhåller medlemskap i FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
För medlemskap i den äldsta europeiska mellanstatliga organisationen, Europarådet, krävs att en stat uppfyller minimikrav gällande respekt för mänskliga rättigheter. De så kallade Köpenhamnskriterierna, ännu mera specificerade krav på att stater uppfyller demokratins och rättsstatens principer, styr på motsvarande sätt medlemskap i EU. Men FN-systemet är fortfarande öppet för diktaturer.
Diktaturernas inflytande leder till att FN:s legitimitet och auktoritet urholkas. Att regimer som Sudan får avgöra när och hur internationella ingripanden bör göras till demokratins och de mänskliga rättigheternas försvar är inte bara befängt, det är i sig en kränkning av dessa värderingar.
En världsordning som främjar frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter kräver ett reformerat FN. Det första steget måste vara att avskaffa diktaturstaternas möjlighet till medlemskap i FN:s kommission för mänskliga rättigheter genom en grundläggande revision av FN-stadgan. Respekt för mänskliga rättigheter, lagstyre och demokrati, vilket ytterst är kvintessensen i det FN står för, bör också ställas upp som krav på de stater som gör anspråk på medlemskap i FN:s högst beslutande organ.
I denna kontext bör också en diskussion initieras om en förnyelse av folkrätten, där skyddet av individers universella rättigheter får stå över statssuveränitetsprincipen, i dag vägledande inom den internationella rätten.
I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter. Stadgan ger endast stöd för interventioner som återställer internationell fred och säkerhet. För några år sedan fastslogs i en utvidgning av rådets mandat att FN vid extrema brott mot mänskliga rättigheter – som folkmord – ska kunna godkänna väpnade ingripanden. Något sådant beslut har dock aldrig fattats, inte ens under folkmordet i Darfur.
Folkrätten får inte reduceras till en illusion utan innehåll, om den hindrar människor från att leva ett liv i fred och frihet. De klassiska idéerna om värnandet av individens mänskliga rättigheter måste därav gå före diktatorers strävan att förtrycka sin befolkning.
Om statssuveränitetsprincipen respekterats till fullo hade Milosevics systematiska förföljelser kunnat fortgå ostört i Kosovo. Som en följd av Nato:s intervention fördes han i stället till de anklagades bänk vid brottsdomstolen i Haag medan fria, demokratiska val har genomförts i både Kosovo och Serbien. Likaledes skulle folkmordet i Sudan kunna få en betydligt mindre omfattning om man tidigt ingripit för att stoppa övergreppen i Darfur.
När principen om staters suveränitet blir oförenlig med upprätthållandet av universella mänskliga rättigheter: välj individens rättigheter. Om dessa reformer förverkligas kan 2000-talet, till skillnad från 1900-talet, bli det århundrade då världssamfundets demokratier inte står maktlösa inför tyranniet. Om så sker har humanismen och de mänskliga rättigheterna vunnit en av sina största segrar. Då slipper vi kanske framöver lägga fler namn som Babij Jar, Auschwitz, Srebrenica, Kigali och Darfur, till skammens fläckar i mänsklighetens historia.
Daniel Schatz
doktorand i statsvetenskap och skribent
UNT 15/11 2010