Trots ett entydigt nej till EU:s olagliga fiskeavtal med Marocko och en i princip folkrättsligt korrekt inställning till Marockos illegala ockupation av Västsahara, råder det osäkerhet om den svenska regeringen verkligen vill omsätta sina principer i praktiken. Till skillnad från uttalanden om andra övergrepp i världen råder på UD tystnad i denna fråga.
Regeringen har inte försökt stoppa EU:s massiva stöd till ockupationsmakten. Svenska skattemedel möjliggör fortfarande annekteringen. UD säger att de tar upp frågan om ockupationen med Marocko och även i EU, men det finns inga tecken på att man faktiskt gör det.
Anledningen till att EU sedan decennier har stött diktatorerna i Nordafrika har varit trefaldig: olja, flyktingstopp och terrorbekämpning. Marocko kan inte åberopa EU:s oljeberoende då ingen olja hittats varken i Marocko eller i Västsahara. Att Marocko skulle delta i kampen mot terrorismen stämmer inte. Amerikanska forskare har i en studie 2010 visat att en grundorsak till terror är ockupation. Totalförsvarets forskningsinstitut har dessutom 2009 visat att Marocko genom sin ockupation av Västsahara saboterat samarbetet mot terrorismen i Maghreb. Återstår då för Marocko hotet om att släppa på flyktingströmmen från Afrika om de inte får som de vill. EU:s stöd bygger alltså delvis på en bluff och utpressning.
Trots att det sannolikt finns en majoritet i riksdagen för ett svenskt erkännande av Västsaharas självständighet, har regeringen inte vågat ta detta steg för att sätta press på Marocko. Anledningen är troligen att Sverige eftersträvar en enig utrikespolitik i EU. Men om enighet innebär förbiseende av demokrati, mäsnkliga rättigheter och folkrätt låt oss då föredra splittring, precis som Sverige gjorde när vi erkände Kosovo eller som Frankrike föredrog att göra när de erkände Benghazis självständighet som Libyens.
En invändning har varit att ett erkännande skulle få oöverblickbara konsekvenser för framtida erkännanden. Men ett erkännande av Västsahara skulle vara en konsekvens av redan gjorda omtolkningar av de folkrättsliga reglerna med Kosovo som senaste exempel, vilket nu godkänts av Internationella domstolen. Till skillnad från Kosovo är Västsahara inte en utbrytarstat, vilket borde ytterligare underlätta ett erkännande.
Det är oklart vilken inställning UD har vad gäller Marockos förslag till autonomi för Västsahara, vilket stöds av USA, Frankrike och Spanien. Det vore välgörande med ett entydigt ställningstagande i frågan. Det borde inte vara så svårt med tanke på den nuvarande utrikesledningens negativa syn på baltstaternas en gång autonoma ställning inom Sovjetimperiet.
Regeringen borde även kunna vara tydligare och mer engagerad i FN. Utrikesministern har deklarerat att Sverige på byråkratiska grunder inte kommer att motsätta sig Marockos kanditatur till säte i säkerhetsrådet. Det ger helt fel signaler. FN har länge kritiserats för att diktaturer finns representerade i olika FN-institutioner för mänskliga rättigheter med flera. Marockos agerande i Västsahara under 35 år är ett enda långt hån mot FN och vad dess stadga står för.
I Libyen stöder EU folkets kamp mot dess förtryckare, men i Västsahara stöder EU ockupanten och förtryckaren.
Den logiska uppföljningen av Sveriges nej till fiskeavtalet borde vara att, liksom i Libyen, försvara de förtryckta även i Västsahara. Regeringens tystnad och inaktivitet bidrar inte till stabiliteten i Nordafrika. Det är bättre att agera nu än att vänta tills situationen i Västsahara blir som den i Libyen.
För utrikespolitisk trovärdighet krävs ett högre engagemang för Västsahara. Fortsätter det som hittills undermineras även förtroendet för EU som fredsprojekt.
Ingvar Flink
fil dr i historia
UNT 28/7 2011