replik. Mindre än tio procent av alla personer med alkoholproblem är kända i dagens beroendevård. Psykiskt störda missbrukare nekas psykiatrisk vård. Många människor tvångsvårdas för att de inte erbjuds evidensbaserad behandling och flera landsting saknar eller har väntelistor utanför vårdgarantins horisont till läkemedelsassisterad behandling för opiatberoende. Trots detta beskriver Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting, i UNT 5/2 den svenska missbruks- och beroendevården som ”välfungerande”.
Vi har uppenbarligen olika måttstockar.
Missbruksutredningen överväger att göra något så unikt som att sätta vårdbehoven som utgångspunkt när dess förslag snart presenteras för regeringen. Risken är ändå stor att debatten fastnar i en prestigeladdad diskussion om huvudmannaskap, trots att utredningen skickligt kryssat förbi detta och i stället talar om vem som ska ha ansvar för behandlingen.
Anders Knape menar att beroendevården ska ha kommunerna som huvudman, trots att denna organisation inte når fram till mer än en bråkdel av de människor som brottas med alkoholproblem och därmed inte heller till deras barn eller anhöriga. Mer än 80 procent av personer med potentiella alkoholproblem vill söka vård på en vårdcentral, på samma sätt som de söker vård för andra folksjukdomarna såsom diabetes, astma och depression.
Missbruksutredningen har identifierat att 330 000 svenskar är beroende av alkohol och att upp till 1 miljon riskerar att få medicinska problem av sin konsumtion. De allra flesta av dem har jobb, familj och upplever inte kommunernas socialtjänst som en acceptabel ingång till vård och stöd. De vill inte få etiketten ”missbrukare”.
Både alkoholberoende och depression är jämnstora folksjukdomar som upplevs stigmatiserande av dem som drabbas, men mot vilka det finns fungerande läkemedel.
I det ena fallet – depression – har landstingen och primärvården huvudansvaret. Där skrivs det varje år ut strax under 300 000 läkemedelsbehandlingar. I det andra fallet – alkoholberoende – där kommuner och socialtjänst har ansvaret, skrivs det ut 4 000 läkemedelsbehandlingar. Det kan tolkas som att bara en av 75 som söker för alkoholberoende får adekvat behandling.
Vården av missbrukare mot sin vilja skiljer sig mellan olika regioner och drabbar kvinnor oproportionerligt högt. Personer med narkotikaproblem tvångsvårdas för att hemlandstinget inte kan erbjuda läkemedelsassisterad behandling. Sådan kräver läkarmedverkan och kan inte utföras av kommunernas socialtjänst. När det gäller vården av unga har landstingen helt abdikerat och tvångsvård av ungdomar med missbruk och psykisk störning sker huvudsakligen genom socialtjänstens tvång trots domar i Regeringsrätten.
Dagens missförhållande grundar sig på att det delade huvudmannaskapet gett landstingen möjlighet att avstå från att erbjuda behandling och detta vill Missbruksutredningen ändra på. Landstingen ska ha ansvar för att behandling ges, men utredningen säger ingenting om vem som ska utföra behandlingen.
Det goda samarbete som Anders Knape beskriver finns mellan kommuner och landsting kan resultera i överenskommelser om utförandet av vården, men en sak måste vara helt klar och det är vem som har ansvar för detta.
Kriminalvården möter årligen 10 000 personer med narkotikaproblem och lika många med alkoholproblem. Dessa erbjuds psykosocial behandling genom evidensbaserade program och det kommer de att erbjudas även framdeles. Landstingens ansvar påverkar inte att kriminalvården erbjuder behandlingen.
Jag är helt överens med Anders Knape om att det behövs många kompetenser och breda insatser i en fungerande beroendevård. Men att vägra att inse att dagens organisation inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att erbjuda effektiva behandlingsinsatser är att negligera dem som lider av en beroendesjukdom.
Vi måste se på vad som gynnar dem det handlar, sätta drabbade och deras anhöriga i centrum och låta revirdiskussionen anstå.
Lars Håkan Nilsson
medicinsk rådgivare inom Kriminalvården
tidigare verksamhetschef för Beroendepsykiatrin
Akademiska sjukhuset
UNT 1/3 2011