Att inte göra det är dumt, inte minst med tanke på all den kunskap och erfarenhet dessa människor bär på.
Jan Ask vet, som tidigare socialdemokratiskt kommunalråd, att ansvaret för att säkra representativ sammansättning av ledande politiska företrädare är de enskilda partiernas. Precis som ungdomsförbund och kvinnoförbund är duktiga på att driva sina medlemmars intressen får partipolitiska pensionärer göra detsamma om deras parti inte har vettet att se det som självklart. Under min tid i Uppsalabornas tjänst, genom Centerpartiet, har partiet hela tiden strävat efter en representation som speglar Uppsalabornas samlade demografi, 18 år och uppåt. Samtidigt har vi ett mentorprogram med syftet att långtida C-företrädare ska ställa sina platser till förfogande för att nya engagerade, även äldre, kan hjälpa oss att hela tiden vara relevanta. En relevans som är viktig när vi tjänar Uppsalaborna.
Jag delar Jan Asks och Roland Edwardssons frustration över att erfarna efter 55 år fyllda kraftigt försvagas på både arbetsmarknad och som tänkbara ledande representanter i många sammanhang. I ljuset av att vi behöver arbeta fler år, att äldre generellt är mest erfarna och de äldre också representerar en stor del av befolkningen är svenskt förhållningssätt till äldre dumt. Sverige behöver en konstruktiv debatt om detta okloka resursslöseri.
Runt om i världen är det främst våra äldsta som styr samhällsfunktioner. Särskilt är kulturen sådan i framtidskontinenterna Asien och Afrika. Ingen ska ses som improduktiv och passé på grund av ålder. Det finns gott om 75 åringar som är betydligt mer kreativa och som jobbar hårdare än många 25 åringar. Som alltid är skillnaderna på individnivå de mest intressanta. Åldersdiskriminering är dumt av många skäl. Inte minst ekonomiska. Människor som känner mening och tillhörighet i stället för tristess och ensamhet är friskare.
Faktumet att endast nio av 349 ledamöter i riksdagen är 65 år eller äldre är bedrövligt. Lika dåligt är det i Uppsala att jag, endast 52 år, är näst äldst i kommunalrådskretsen. Det är absolut inte representativt och visst är det enkelt att förstå att omfattande erfarenhet kan ha stor positiv betydelse kopplat till lagstiftningsarbete eller utmaningarna med att leda en komplex kommun.
Uppsalas 60 pensionsföreningar är mycket viktiga. Både som del av folkhälsoarbetet och för att samlat belysa äldre invånares förbättringsförslag. Även kommunens pensionärsråd, KPR, bidrar till en strukturerad process för att dela värdefull information mellan kommunen och pensionärsrepresentanter. Information som förhoppningsvis sprids vidare. Trots ett ansträngt schema prioriterar jag alltid dessa möten när jag kan. KPR är ett råd och inte ett beslutsorgan, det är viktigt att komma ihåg. De råd som jag har haft ansvar för tidigare har alltid anmält sina protokoll i kommunstyrelsen. Den ordningen är viktig för att sprida insikten om vilka frågor som råden fokuserar på. Och självklart ska frågor skyndsamt besvaras oavsett vilket svar som relevanta nämnder vill lämna. Uppenbarligen behöver S, MP och V skärpa till sig.
Centerpartiet och övriga Alliansen tar KPR på största allvar. Vi vill att Uppsala kommun ska vara en mycket attraktiv plats att bo i och besöka även för våra äldsta människor. Vi ser åldersrikedom som just en rikedom och tänker fortsätta att driva en politik som i handling visar det.
Stefan Hanna
Kommunalråd, Centerpartiet