Dyrt att spara på de sjuka

Sahlgrenska sjukhuset drar in medicinen för de svårast parkinsonsjuka. Det ser ut som en besparing, men ger en stor samhällskostnad - förutom sämre livskvalitet för de sjuka, skriver Karl-Gunnar Skoog och ­Reinert Sollfors.

Uppsala2009-07-30 01:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är viktigt att hushålla med samhällets resurser, i synnerhet sjukvårdens. Men det betyder inte att alla nedskärningar är kloka eller önskvärda.

I Göteborg har man bestämt sig för att undanta de svårast sjuka parkinsonpatienterna från den behandling som skulle ge dem livet tillbaka. Det är ofattbart cyniskt och kortsiktigt.

De senaste åren har det utvecklats fenomenalt effektiva läkemedel mot neurologiska sjukdomar som parkinsons sjukdom och multipel skleros. De nya läkemedlen kan bromsa sjukdomsförloppet och i vissa fall göra patienten symtomfri. Det går inte att överskatta betydelsen för de sjukas livskvalitet.

Ett av dessa nya läkemedel kallas Duodopa. Det används för parkinsonpatienter där förloppet gått så långt att tabletter inte längre hjälper. I stället ges medicinen rakt in i tarmen med hjälp av en pump och en in­opererad sond. Vissa patienter som haft svåra problem med motoriken blir praktiskt taget symptomfria och kan återgå till yrkeslivet, något som vore helt otänkbart utan medicinen. Det påverkar inte bara livskvaliteten utan också påfrestningen på vården och socialförsäkringssystemet.

Nu har Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg bestämt sig för att dra in medicinen, med hänvisning till kostnadsbesparingar. Någon annan adekvat behandling finns inte, så till dess att beslutet upphävs kommer inga nya patienter att få medicin mot svår parkinson.

Det rör nu inte särskilt många. Sammanlagt är det bara drygt hundra patienter i Sverige som står på Duodopa, varav mer än en tredjedel i Uppsala län. I Uppsala får nästan alla patienter med avancerad parkinson Duodopa.

I Västra Götaland har bara var femtonde patient med avancerad parkinson fått medi­cinen - och nu har man alltså slutat skriva ut den alls.

Motivationen är alltså kostnaden. Medi­ciner som används för så begränsade patientgrupper är mycket riktigt dyra, eftersom miljardkostnaden för att forska fram nya läkemedel inte kan delas av så många. Och Duodopa är dyr medicin, det är inte tu tal om saken. Den kostar 1 000 kronor per dag och patient. Det är den kostnad som syns, som en budgetansvarig administratör lätt kan identifiera.

Men riktigt så enkelt är det inte.

Det som inte syns ser är den kostnad som samhället hade tvingats betala om medicinen inte funnits (eller inte skrivits ut). ­Patienter som i dag är friska nog för att arbeta hade i stället vara sjukskrivna, och patientgruppens behov av vård hade ökat markant.

Duodopa må vara en dyr medicin, men alternativen är ännu dyrare.

För mindre än ett år sedan bedömde Läkemedelsförmånsverket enligt konstens alla regler att behandling med Duodopa är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

När Sahlgrenska bestämmer sig för att dra in medicinen skjuter man bara över kostnaden på någon annan del av det offentliga systemet. Till sist är det skattebetalarna som tvingas betala för sämre vård.

Och det är bara den ekonomiska kostnaden. Den största kostnaden bärs naturligtvis av de patienter som behandlas som brickor i ett politiskt spel om ersättningssystem. Ingen förtjänar att behandlas på det sättet.

Det är i grunden orimligt att lokala beslutsfattare kan fatta beslut som på ett så tydligt sätt går emot såväl patienternas, de anhörigas som samhällets intressen. Vården måste lyfta blicken och konstruera ett ersättningssystem som tar hänsyn till helheten och väger in både utgifter och kostnadsbesparingar.
För ingen förespråkar väl ett system som alla förlorar på?
Karl-Gunnar Skoog
ordförande, Parkinsonförbundet
Reinert Sollfors
ordförande, Parkinson Uppland
UNT 30/7 2009
Läs mer om