Kunskap om ekonomi är helt nödvändig för att förstå vårt moderna samhälle. Ekonomiska frågeställningar genomsyrar såväl vardagsliv, arbetsliv som politik. Med en klassisk metafor kan pengarna liknas vid samhällets blodomlopp. Ekonomerna blir då samhällets läkare med ett stort inflytande över vår gemensamma hälsa.
Den ekonomiska vetenskapen – med sina numera avancerade matematiska modeller – har hjälpt oss att bättre förstå de komplicerade samband som summan av våra enskilda transaktioner ger upphov till. Men kunskap är inte statisk, den ger också makt att tolka och påverka världen. Det gäller i högsta grad ekonomisk kunskap.
Under 1900-talet har ekonomer haft en privilegierad ställning som rådgivare nära den politiska makten och näringslivets ledning. Ekonomiska teorier har allt oftare kommit att få ligga till grund för, eller motivera, beslut med stora konsekvenser för samhällsutvecklingen.
Detta innebär att ekonomiämnet inte bara är en angelägenhet för specialister. I och med den pågående finanskrisen har ekonomkårens ställning och vetenskapliga status kommit att debatteras mer intensivt. Hur kommer det sig att så många ekonomer inte insåg vad som höll på att ske i tid? Bidrog ekonomernas teorier till krisen? Har ekonomer fått för mycket att säga till om?
I min nya bok De ekonomiska idéernas historia (SNS förlag) poängterar jag ett enkelt men ofta förbisett faktum: ekonomisk kunskap är aldrig oberoende av omgivningen den formuleras i. Människor har tänkt kring ekonomiska samband i alla tider. Men föreställningarna har skiftat – helt enkelt för att de samhällen som ekonomerna verkat i har skiftat.
Det är lätt att glömma att ekonomi är en beteendevetenskap och att mänskligt beteende styrs av föreställningar som varierar både över tid och på olika platser. De ekonomiska samband som gällde i antikens Grekland är inte desamma som i det moderna Sverige. De ekonomiska samband som gällde för bara 50 år sedan är delvis annorlunda än de som gäller i dag, på grund av samhälls-, idé- och teknikutvecklingen.
Detta är inte ett så trivialt påpekande som det kan låta. En vanlig, men ofta oreflekterad, föreställning är att ekonomer likt fysiker beskriver oföränderliga ”ekonomiska lagar” och att ekonomiämnet successivt kan närma sig en fullständig förståelse för ekonomiska fenomen.
Gårdagens föreställningar betraktas som felaktiga, med följden att dagens sanningar blir morgondagens misstag – ett ohistoriskt synsätt som fördunklar insikten att all kunskap har sina begränsningar, i synnerhet när den handlar om människor.
De ekonomiska verktygen har blivit bättre, modellerna mer sofistikerade och tillgången till statistik och kraftfulla datorer ger helt andra möjligheter än tidigare. Men starka verktyg kan också ge upphov till övertro på den egna förmågan och omdömet.
Den starka specialiseringen inom ekonomiämnet, tillsammans med bristen på historiska perspektiv, riskerar att skapa en process där universiteten i värsta fall producerar tekniskt skickliga men osjälvständiga och icke-reflekterande rådgivare till beslutsfattarna.
Ett reflekterande förhållningssätt tar tid att tillägna sig och kräver ofta viss livserfarenhet. Historia kan vara ett sätt att ta del av andras erfarenheter. Men i dag saknas ofta helt inom ekonomutbildningen studier i ekonomisk historia och idéhistoria. Historiska perspektiv avfärdas lätt med att de inte kan visa på några tydliga samband eller policyrekommendationer.
Men det är kanske just det som är poängen. Att få en dos ödmjukhet inför den egna verksamheten. De gamla grekerna visste att mästaren känns igen på insikten om sina begränsningar.
Martin Kragh
ekonomie doktor, Handelshögskolan i Stockholm,
Uppsala centrum för Rysslandsstudier
UNT 4/4 2012