Den ekonomiska terminologin sveper in som en kall vind genom samhället och har nu infiltrerat varje ledigt utrymme av den pedagogiska vardagen. Ett av många exempel på detta är att elever börjat kallas för kunder och att användningen av en så kallad kundnöjdhetsindex blivit allt vanligare i de svenska skolorna.
Jag och många andra lärare menar att detta är en väldigt olycklig utveckling, eftersom denna snedvridna begreppsanvändning ger helt felaktiga associationer och förmedlar en falsk bild av verkligheten.
Nedan anförs endast några av många uppenbara skäl till varför man bör sluta att kalla elever för kunder och upphöra med att översätta allt som händer i skolan i ekonomiska termer. Att betrakta skolor som produktionsenheter eller kunskapsfabriker och elever som mer eller mindre nöjda kunder, förgiftar vårt samhällsklimat och gör människor till konsumenter.
För det första är det ytterst staten som bör ses som beställaren av det arbete som normalt kallas för utbildning och undervisning. Det ligger starka samhällsintressen i att medborgaren blir bildad och utbildad, inte endast som en ekonomisk investering för arbetslivet, utan även för att skapa helt immateriella värden exempelvis i form av ökad självkännedom, livskvalitet och personlighetsutveckling.
För det andra är det inte den enskilde som köper sig undervisning, utan notan betalas gemensamt av samhället och dess medborgare. Såväl friskolor som kommunala skolor är som bekant offentligt finansierade. Undervisning är heller inte som vilken tjänst som helst, där man bör anpassa tjänsten efter kundens önskemål. Den går knappast att jämställa med att gå att klippa sig eller få ett hus byggt.
En god undervisning bör utmana och ifrågasätta elevens värderingar och hans/hennes kognitiva kapacitet. Det gör man knappast i någon annan tjänst du beställer på en sedvanlig marknad och som du kan få utan att du själv bidrar med annat än pengar. Varför då reducera ett viktigt utbildningsuppdrag till något mindre än det är? Svaret kan man tyvärr hitta i den allmänna skoldebatten, där en systematisk nedvärdering av läraryrket samt av kunskap och bildning tydligt skymtar fram. Frågan om lärarlönerna är en ytterligare påminnelse om detta.
Undervisning är en starkt relationsbaserad process där lärarens profession samspelar med hans/hennes personliga egenskaper, vilket kan få både välgörande men tyvärr också helt förödande konsekvenser för elevernas lärande.
Undervisning måste fullfölja statens och Skolverkets uppdrag även om det ibland strider mot elevernas och deras vårdnadshavares intressen.
Individanpassning i all ära, men att delta i en kollektiv utbildningsform kräver som bekant även en anpassning till de kollektiva normerna och syftar till att försvara demokratiska värderingar. Kunden ges som bekant oftast rätt, vilket definitivt inte alltid gäller eleven eller vårdnadshavaren.
En aktiv kunskapsutveckling handlar inte om vilken produktion som helst. Det är en mycket komplicerad och till stora delar fortfarande outforskad process, där kognitiva och psykologiska faktorer är inblandade.
Friskolreformen har i viss mån bidragit till att förvirra och förstärka elevernas inbillning att det är de som är beställare på en fri marknad. Detta är förstås olyckligt i sammanhanget, men det är också upp till varje skola, varje rektor och lärare att stå emot den populistiska synen på kunskap och utbildning.
Det kräver en rakryggad hållning och en frigörelse från att endast tänka i marknadsekonomiska termer och på en omedelbar lönsamhet. Detta är förstås svårt, men väldigt nödvändigt eftersom samhället i slutändan får de elever, den skola och de lärare det förtjänar.
Skolan är ingen fabrik och inte heller något tjänsteföretag, skolan är ett utbildningscentrum, lärare är lärare och elev är en elev, låt oss behålla dessa nyanserade, uttrycksfulla begrepp utan att vilseleda, linda in och förvränga.
Ivona Blomqvist
gymnasielärare på IT-gymnasiet i Uppsala
UNT 23/12 2012