Delaktighet för alla invånare minskar utanförskap i samhället och i vardagslivet. En person som kommer in på arbetsplatsen kan arbeta, försörja sig och betala skatt. En individ som kommer in i en butik, café eller restaurang kan handla varor och tjänster där. Detta var en av anledningarna till att Sverige fick en ny antidiskrimineringslag i januari 2015.
Lagen var efterlängtad av både funktionshinderrörelsen, politiker och samhällsmedborgare. Dock kom snabbt kritik från både Miljöpartiet och funktionshinderrörelsen mot att lagen inte var tillräckligt skarp. Att undantagen mot när lagen skulle vara tillämpbar var för många. Nu har lagen varit aktiv under drygt ett år och vi kan konstatera att av de 280 ärenden (december 2015) som inkommit till Diskrimineringsombudsmannen (DO) har DO inte drivit ett enda fall vidare till domstol. DO förklarar detta med att många aktörer uppmärksammar och självmant vidtar åtgärder för tillgänglighet. Men den övergripande orsaken till att inget fall ännu drivits till domstol är att lagen har för många undantag, och därför inte fungerar så som det ursprungligen var tänkt.
Statsminister Stefan Löfven adresserade frågan redan i regeringsförklaringen 2014, då han bland annat yttrade: ”Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. Ett nationellt regelverk och ett samlat huvudmannaskap för hjälpmedel tas fram. Den nya lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ses över och breddas.”
Sedan dess har den rödgröna regeringen arbetat med frågan, och en Departementsskrivelse är aviserad att skickas på remiss innan sommaren. Det innebär att en lagrådsremiss kan skrivas under hösten och att en ny proposition kan läggas nästa vår, med sikte på att ha en ny lagstiftning på plats senast 1/1 2018.
Men det bygger på att remissutfallet ger stöd för förändringsförslagen. En viktig justering av lagen som måste göras är att få bort det generella undantaget som gäller området varor och tjänster för företag som har färre än 10 anställda. Eftersom det också finns en skälighetsbedömning som begränsar vilka åtgärder som kan krävas kan vi konstatera att nuvarande lagstiftning både har hängslen och livrem, vilket i praktiken gör undantagen till norm.
Hur många anställda ett företag har kan inte vara intressant i sammanhanget. Kostnaderna för åtgärder i relation till de vinster som uppnås måste vara utgångspunkt för bedömningen. Exempel på åtgärder som måste vara möjliga att kräva är att ge hjälp till att bära en bricka på snabbmatsrestaurang, läsa upp en meny, öppna en dörr, få bort hindrande trappsteg, flytta varor för ökad framkomlighet eller lyfta in väska i en taxi.
Vår förhoppning är att remissutfallet ger regeringen stöd att gå vidare med en förbättrad lagstiftning som öppnar upp samhället ännu mer för fler, oavsett om denne har en funktionsnedsättning eller inte. För ju fler personer som kan leva ett aktivt liv, desto rikare Sverige.
Niclas Malmberg
Riksdagsledamot (MP)
Åsa Puide
sammankallande i tillgänglighetsutskottet i Miljöpartiets Jämställdhets- och mångfaldskommitté