Inlärning och kunskap i forskarvärlden handlar i mångt och mycket om det intellektuella mötet där vägen till kunskap och sanning kommer genom dialektik, den kritiska diskussionen där alla får utrymme att ställa kritiska frågor, men även stå upp och svara för sina ställningstaganden. Människors mer eller mindre bristande förmåga att ta till sig kritik eller negativt diskonfirmerande information har länge varit av intresse inom forskning i bedömning och beslutsfattande, eftersom sådant kan tyda på bristande expertis och övertro till sina egna kunskaper.
Utan det kritiska samtalet löper forskning och kunskap risk att bli som i H C Andersens Kejsarens nya kläder – en illusion som upprätthålls av överordnades egon och underordnades rädsla för att säga till och kritisera.
Vad händer då en student eller doktorand upptäcker brister hos en forskare högre upp i den akademiska hierarkin? Svaret som SVT:s Vetenskapens värld levererade den 4 februari var högst oroväckande: det kan gå riktigt illa. För den som vågar säga till och gör en anmälan om vetenskaplig oredlighet det vill säga.
”Nu håller du käften, det är jag som bestämmer. Jag betalar för den här forskningen”. Trots att kritiskt tänkande uppmuntras gäller det att se upp med vem eller vad det riktar sig mot. Som professor Niels Lynöe påpekar i SVT:s inslag om vetenskaplig oredlighet: att ifrågasätta en person högre upp i den akademiska hierarkin går inte ostraffat förbi. Det anses fräckt och oförskämt och den som är högre upp i en hierarkisk organisation har kontroll över maktmedel och kan utöva makt på ett annat sätt än den som finns lägre ned i hierarkin.
Det är inget ovanligt att en doktorand som vågar anmäla en senior forskare för oredlighet själv får sin forskarkarriär spolierad, ibland redan under pågående utredning genom uteslutning från forskargrupp, projekt eller manuskript.
I hälso- och sjukvårdslagen har man infört Lex Sarah och Lex Maria, för att understryka att alla måste anmäla brister i vården och att anställda inom kommun och landsting kan få rättsligt skydd om så görs. Högskolor och universitet är långt från ett sådant system. En ”whistleblower” som vågar säga till och anmäler vetenskaplig oredlighet går ett hårt öde till mötes.
Yasmin Hussein, vice ordförande vid Uppsala studentkår, tar i ett debattinlägg i Upsala Nya Tidning (18/3) upp att det finns stora brister i hantering av plagiatärenden gällande studenter. Bristande information och rutiner medför att prövning av plagiat knappast kan sägas vara rättssäker.
Samma sak kan sägas gälla för vetenskaplig oredlighet. De fem punkter som finns i exempelvis Uppsala universitets regelverk är inte att anse som en godtagbar operationalisering gällande begreppet vetenskaplig oredlighet. Med operationalisering så avses en noggrann beskrivning hur man märker av eller ”mäter” fenomenet i fråga.
Utan en operationalisering av vetenskaplig oredlighet finns det en stor risk för godtycklighet i bedömning när universitet sedan gör utredningar. Man ser det man vill se i utredningsmaterialet. Att underlåta att förtydliga denna viktiga information är ett sätt att behålla kontrollen över utfallen av utredningar och förhindrar att skandaler uppdagas som sätter universitetets rykte på spel.
Även om forskningsfusk kan beläggas så går forskare fria om det hela är gjort i ”god tro”. Vad detta begrepp inrymmer är dock oklart.
Okunnighet skulle kunna förebyggas, men på många universitet så har man från centralt håll inte prioriterat att införa obligatoriska kurser i forskningsetik vid samtliga institutioner.
När påföljden kan bli kännbar för en student som plagierat så är det högst troligt att en forskare högre upp i den akademiska hierarkin som plagierat en doktorands forskningsidéer går fri med motiveringen att det är normalt att bli inspirerad av andra eller att det hela är gjort i god tro.
Anders Cervenka träffar helt rätt i sin krönika i Svenska Dagbladet (31/3), när han påstår att något är galet i rättsmaskineriet. När en 63-årig bidragsberoende kvinna inte redovisade en lotterivinst till socialtjänsten, och såldes fick 7 690 kronor för mycket i försörjningsstöd, då pratade man om två års fängelse. När högt uppsatta personer i finansvärlden försnillar belopp i mångmiljonklassen då är det troligt att de går fria. Likhet inför lagen? Det verkar inte så.
Som det påpekas i SVT:s inslag om vetenskaplig oredlighet så kan det finnas maktstrukturer som förhindrar att fall uppdagas. Det är inte omöjligt att man blir nekad att göra en anmälan med hänvisning till att det specifika fallet inte faller in under någon av de punkter som universitetet anser vara en operationalisering av vetenskaplig oredlighet. Trots att det inte finns något stöd i universitetens regelverk så är det inte heller omöjligt att den som får ärendet på sitt bord anser att denne måste göra en ”förprövning” innan en förberedande utredning för att vara säker att anmälan inte görs på pin kiv.
Det är ingen nyhet att jäv eller oegentligheter kan förekomma i samband med anmälan och utredning. Det är dock en skandal att inget görs för att komma till rätta med det hela. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitet, Stefan Eriksson och Gert Helgesson, författare till den aktuella boken Publiceringsetik är några personer som har höjt rösterna för att det är hög tid att inrätta ett nytt system för hantering av vetenskaplig oredlighet: ett system med rättsäkra prövningar utanför universitets och högskolors regi.
Brister i hantering av forskningsfusk är inte isolerat till Uppsala universitet utan sträcker sig även utanför Sveriges gränser. Det skulle väcka respekt internationellt om man i nobelprisets land kunde gå i bräschen för att skapa ett nytt rättssäkert system för hantering av vetenskaplig oredlighet.
Det är dags att göra något åt saken. Vi har alla ett personligt ansvar för att skapa ett bättre samhälle. Vägen dit är att våga säga till när kejsaren saknar kläder.
Maria Henriksson
doktorand
institutionen för psykologi, Uppsala universitet
UNT 2/5 2013